Herr talman! Det är naturligtvis så att en del av diskussionen nu kommer att handla om vem som ska sitta med svartepetter och ta ansvar för den uppkomna situationen. Vi socialdemokrater är ju vana vid att vara i majoritet och ta ansvar, men det är ju uppenbart så att Ingvar Svensson nu anser att vi har ansvaret även i minoritet för vad som sker. Det är ju ett ganska egenartat sätt att se på ansvarsfördelningen.
Att vi inte skulle ha velat kompromissa är en osanning, därför att det aldrig har funnits något kompromissförslag. Den mäktiga alliansen och de två ytterligare partierna har ju bara hela tiden suttit och väntat på att kompromissen skulle bestå i att Socialdemokraterna underkastade sig det som majoriteten stod för. Det kallar jag inte för en kompromiss, utan det kallar jag för precis det jag sade, nämligen underkastelse.
Det finns en parallell till det här, och det var oenigheten kring Riksrevisionens tillkomst. Då var Socialdemokraterna i minoritet i utredningsstadiet och i riksdagsstyrelsen när den tog ställning till det här. Då ansåg ju vi att det här var en viktig grundlagsfråga, en fråga som det fanns anledning att försöka skapa en bred majoritet i. Vi ändrade också uppfattning. Vi fick igenom en del förändringar, och vi kunde besluta om Riksrevisionen i enighet. Men här har det inte funnits något sådant utrymme, utan nu är det underkastelse som gäller.
Ingvar Svensson frågar var gränsen går för bred enighet. Ja, riksdagsordningen och regeringsformen anger ju tre fjärdedels majoritet för att ändra i huvudbestämmelser i riksdagsordningen. Det är väl en bra nivå då, därför att det går ju inte att genomföra det beslut som man nu har föreslagit från majoritetens sida förrän i höst, om det är så att riksdagen då ställer sig bakom ett liknande beslut, därför att man uppnår inte de här tre fjärdedelarna. Det hade väl varit en bra gräns att arbeta med i den här frågan.