Fru talman! För många är i dag försörjningen ett
stort problem. Exempel på det är höjda skatter, mins-
kade bidrag och oro för jobbet.
Vad vi här ser är konsekvenserna på det indivi-
duella planet av att Sverige sedan 1970-talet har fallit
tillbaka från tredje plats i den internationella väl-
färdsligan till sjuttonde plats bland 24 OECD-länder.
Även inom EU ligger vi klart under genomsnittet i
levnadsstandard.
I en artikel i Dagens Nyheter i måndags beskrev
förre finansministern Kjell-Olof Feldt situationen på
följande sätt:
"Om människor inte kan leva på 75 procent av sin
inkomst - och många anser 90 procent knappt räcka
till - synliggör det effekterna av att svensk ekonomi i
många år haft svag tillväxt och en undermålig utveck-
ling av arbetets produktivitet, som berövat stora lön-
tagargrupper möjligheten att höja eller ens bevara sina
inkomsters köpkraft sedan början av 80-talet."
Vad det handlar om är således inte ett fördel-
ningsproblem utan ett resursproblem. Det är inte så att
välståndet är anmärkningsvärt ojämnt fördelat i Sve-
rige. I den rapport om ensamföräldrarnas situation
som är en av utgångspunkterna för denna debatt på-
pekas att endast ca 5 procent av ensamföräldrarna i
Sverige har en disponibel inkomst under halva medi-
aninkomsten, jämfört med 60 procent av de ensamma
mödrarna i USA.
Vad som inträffat är att hela landet i en internatio-
nell jämförelse har blivit fattigare. Jag kan åter åbero-
pa Kjell-Olof Feldt, som visar att gränsen för de 10 %
s.k. höginkomsttagare här hemma, de som nu skall
beskattas hårdare, är lägre - 21 000 kronor i månaden
- än vad en högst vanlig industriarbetare tjänar i
Danmark.
Problemet med den vikande välfärden är således
inte i första hand fördelningspolitiskt utan tillväxtpo-
litiskt. För 20 år sedan lanserade vi moderater be-
greppet "den nya otryggheten". Härmed avsågs att allt
fler svenskar kände sig osäkra och rotlösa till följd av
stigande skatter och växande svårigheter att på egen
hand dra försorg om sig och sina närmaste. Vi pekade
på rundgången av skatter och bidrag.
Sedan dess har ekonomin vuxit mycket långsamt,
bidragsberoendet ökat och samhällets små, frivilliga
gemenskaper satts på undantag. Länge dolde man
problemen genom att i accelererande takt bygga ut
den offentliga sektorn, vilket gav både arbetstillfällen
och service. När verksamheten inte längre gick att
finansiera inom landet, började vi leva på lån, vilket
kom till uttryck i stora underskott i bytesbalansen.
Genom att kronan försvagades blev Sverige dock
allt fattigare. Till slut blev det inte möjligt att fortsätta
denna politik. Men när nu den offentliga sektorn inte
längre har råd att leverera de bidrag och den service
som människor anpassat sig till, är många helt för-
svarslösa. Bidragsfällan slår igen.
Offentliga bidrag, det har vi många exempel på,
kan aldrig ersätta den verkliga trygghet som växer ur
ett eget arbete, en god inkomst, ett eget sparande och
en efterfrågad kompetens. Trygghet är att leva i ett
samhälle där ekonomin växer, där arbetsmarknaden
fungerar och där man själv förfogar över merparten av
vad man förtjänar på sitt arbete. Trygghetens värsta
fiender är ekonomisk stagnation, arbetslöshet och
bidragsberoende.
Ekonomisk stagnation drabbar alltid hårdast dem
som har de smalaste marginalerna. När människor till
följd av bl.a. höga skatter tvingas se offentliga bidrag
som ett betydelsefullt inslag i hushållsbudgeten, blir
de mycket känsliga för förändringar. Dålig ekonomisk
tillväxt kan inte i längden maskeras med en ännu
sämre produktivitetsutveckling utan måste till slut
leda till färre jobb. Utbredd arbetslöshet medför att
stora grupper blir helt utlämnade till den offentliga
sektorns insatser.
I Sverige råder i dag en strukturell massarbetslös-
het, eftersom den del av arbetskraften som inte fann
sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden ens i
högkonjunkturen låg avsevärt över 10 %. En illa fun-
gerande ekonomi, en stel arbetsmarknad och en tradi-
tionsbunden fackföreningsrörelse låser ute tusentals
personer från den kanske viktigaste trygghetskällan av
alla: det egna produktiva arbetet.
Den som har ett riktigt arbete har också den grund
för såväl inkomster som social gemenskap som ett
aktivt arbetsliv utgör. Att dessutom ha kontrollen över
en fungerande privatekonomi, där den egna lönen är
en helt dominerande del av den disponibla inkomsten,
ger en handlingsfrihet som gör den enskildes situation
mer trygg och förutsägbar.
Men det är inte nog med att den behållna inkoms-
ten skall räcka till för löpande utgifter. I varje persons
liv inträffar händelser som inte kan förutses. Förmå-
gan att klara det oförutsedda beror i hög grad på det
utrymme som finns att sätta undan ett sparande för
oväntade utgifter.
Trygghet och välfärd handlar således i botten om
tillväxt. Det handlar inte om ökade bidrag som kräver
höjda skatter. Tvärtom måste det skapas ett utrymme
för att sänka skatter på produktionen, vilket tillsam-
mans med en avreglering av arbetsmarknaden kan ge
nya företag och fler jobb. Och inte minst gäller det att
sänka skatter på det arbete som utförs av personer
med lägre inkomster för att dessa skall ges en realis-
tisk möjlighet att klara sin egen ekonomi - att kunna
leva på sin lön!
(Applåder)