Fru talman! De här historiska diskussionerna är inte ointressanta. Jag tycker att det var en väldigt allvarlig och i många hänseenden mycket svår situation i början av 1990-talet. Vi kan i och för sig gå in på detta, men det som är intressant i dag, tycker jag, är att vi faktiskt har färre arbetade timmar per person i arbetsför ålder i dag än vad vi hade då. Därför klingar det lite ihåligt.
Det som jag tycker är konstigt med statsrådets svar är att han säger: Varför misstänkliggöra? Vi är öppna. Jo, men samtidigt pågår det en intensiv argumentation för att man bara får säga att andelen arbetslösa är fem och en halv procent. Det som Jan Edling och många andra, och jag håller med om det, har påpekat är ju att de här olika systemen för offentlig försörjning griper in i varandra. Människor går från det ena systemet till det andra. Alla är inte arbetslösa - alla är inte arbetsföra. Men en mycket stor andel är det, kanske hälften. Därför är det faktiskt viktigt att diskutera vad som finns bakom de här talen i statistiken. Det är ju enskilda människor. Förstår man inte vad det är för slags människor kan man ju inte heller göra något åt det.
Grunden i det här, om man ska få alla i arbete, är ju att man har dem som vill anställa. Det är företag, företagare och entreprenörer som vill starta företag. Jag återkommer till min fråga, som är helt grundläggande, om hur vi ska lösa detta svenska problem.
Det är en frivillig handling att fatta ett beslut om att anställa. Det är en frivillig handling för ett företag att investera mera, att köpa nya maskiner, att bygga nya fastigheter som ska innehålla människor som arbetar och får sin försörjning där och som får jobb. Får de jobb så får de som har det svårare på arbetsmarknaden, som har olika typer av handikapp eller är svårplacerade av något annat skäl, till exempel att de varit långtidsarbetslösa, också en större efterfrågan på sina tjänster. Det är helt avgörande att man får en expansion hos dem som har att fatta de här anställningsbesluten. Jag upprepar: Vad vill regeringen göra för att det ska bli mer intressant för privata företag och företagare, entreprenörer, att se till att det anställs fler människor i riktiga jobb? Jag talar alltså inte bara om att expandera statliga system som är skattefinansierade. Vi kan inte i längden, och inte heller på kort sikt, leva på att byta tjänster med varandra inom offentlig sektor. Vi måste ha en fungerande privat sektor som expanderar.
Då är problemet att regeringen enligt min mening snarare skrämmer företag och företagare från att anställa genom att man till exempel har infört den här förlängda medfinansieringen i sjukförsäkringen. Man talar om att människor ska ha rätt till heltid när företagen säger att de bara behöver deltid, till exempel i handeln. Vi har också krånglet med temporära F-skattesedlar. Allt detta är sådant som gör att det blir färre som vill utföra den frivilliga handling som jag talar om, att företagen måste anställa fler. Det blir färre som vill göra detta. Så jag upprepar min fråga: Vad kommer regeringen att göra för att det ska bli fler som tar steget att anställa människor och därmed se till att det blir bättre drag på arbetsmarknaden rakt igenom - även ned till dem som har det svårast?