Fru talman! Jag blir förtvivlad när Hans Karlsson säger att han är stolt över situationen på svensk arbetsmarknad bara för att den är bättre än i andra EU-länder. De här siffrorna, jämförelserna som Hans Karlsson gör, kommer sig just av att man använder den här statistiken. Många av de människor som är arbetslösa i andra länder går ju inte i Sverige in under arbetslöshetsstatistiken. De går in i andra välfärdssystem. Det är det som gör de här internationella jämförelserna ganska besvärliga. Man ska inte göra den typ av enkla jämförelser som Hans Karlsson gör enligt min mening.
Sedan säger Hans Karlsson att företagen tar hem. Ja, men om de tar hem är det ändå så att det är 20 % i förvärvsarbetande ålder som är offentligförsörjda. Det är alltså uppenbart att de inte tar hem tillräckligt eller att det motverkas av att det är fler jobb som flyttar utomlands. Det är riktigt att vi har en snabb produktivitetsförbättring, vilket gör att det inte blir så mycket nya jobb. Det är framför allt i industrin, och det är också i industrin som vi har de flexibla, ansvarstagande fackföreningar som Hans Karlsson fokuserar på.
Men problemet är att vi inte har en tillräckligt snabbt växande tjänstesektor som kan anställa inte bara dem som har den här unika kompetensen, den utsökta, långa erfarenheten och kunskapen, utan även människor med mer modesta gåvor att erbjuda arbetsmarknaden. De fackföreningar som finns i den skyddade hemmamarknadssektorn är inte de korgossar och konfirmationsflickor som Hans Karlsson beskriver här. De är ju inte alls på samma sätt flexibla, enligt min mening, som till exempel Metall.
Jag återvänder till att jag tror att det är omöjligt att lösa detta problem om man inte samtidigt sätter sig in i dessa företagares situation och ställer sig frågan: Vad kan jag som statsråd göra för att dessa företagare ska anställa fler människor?