Fru talman! Tack, Hans Karlsson, för svaret. Jag tycker att det är många intressanta ingångar. Arbetsmarknadsministern säger till exempel att friåret i första hand är en livskvalitetsreform och ska bedömas som en sådan. Jag trodde att friåret var en del i arbetsmarknadspolitiken och skulle bedömas utifrån det.
Jag har plockat fram Ams faktablad om friåret. Där ser man att friåret har två parallella syften, som jag uppfattar det. Det är dels att anställda ska ges möjlighet till rekreation, kompetenshöjning eller start av eget företag. Det kan man väl kalla livskvalitetshöjande, som statsrådet väljer. Dels är det att möjliggöra för arbetslösa att stärka sin ställning på arbetsmarknaden.
Man kan fråga sig varför arbetsmarknadsministern nu vill rangordna syftena och säger att friåret i första hand ska vara en livskvalitetsreform. Är det för att friåret inte lever upp till de krav som man bör ställa på en arbetsmarknadspolitisk åtgärd?
Jag har i min interpellation lyft fram ett konkret exempel. Det är en vikarie som blir av med sitt jobb därför att den hon vikarierar för har ansökt om friår.
Hans Karlsson säger i sitt svar att arbetsgivaren alltid har rätt att neka anställda att söka friår och därför ytterst ska ha hela ansvaret för konsekvenserna av att anställda beviljas friårsledighet.
Man kan säga det till Susanne som förlorar sitt jobb därför att hon har ett vikariat och inte är arbetslös. Man kan säga det till Malmö stad som gärna vill behålla sin nuvarande vikarie. Formellt sett har Hans Karlsson säkert rätt. Det finns inget i regelverket som innebär att friåret leder till arbetslöshet, men tillämpningen av regelverket leder uppenbarligen till arbetslöshet - åtminstone om man ser till det här exemplet.
Jag tycker att det är stötande att lägga hela ansvaret för konsekvenserna av en arbetsmarknadspolitisk åtgärd på arbetsgivarna med motiveringen att man har rätt att neka en anställd.
Tänk tanken att vara arbetsgivare och den anställde har bestämt att han vill ha friår. Hur lätt är det att neka en anställd en möjlighet till friår när personen redan har bestämt sig? Om man gör det får man en besviken anställd. Jag tror inte att det är ett bra ledarskap på en arbetsplats. Valmöjligheten för arbetsgivaren känns väldigt begränsad.
Är det en rimlig konsekvens av ett arbetsmarknadspolitiskt program att det i vissa fall kan leda till arbetslöshet för en person som inte passar in i mallen för programmet? Är det verkligen rimligt att lägga hela ansvaret för konsekvenserna av att anställda beviljas friårsledighet på arbetsgivaren?