Herr talman! Som företrädare för alliansen i konstitutionsutskottet kan jag konstatera att det finns en stor majoritet bakom betänkandet och också en bred samsyn i övrigt i de grundläggande frågorna om de nationella minoriteterna.
Det är kanske konstigt att säga det med tanke på att det finns hela elva reservationer, men som Helene Petersson sade tidigare finns det mycket intressanta saker i motionerna som också kommer att komma upp i en rad utredningar och beredningar som är på gång. I avvaktan på Grundlagsutredningen, Språklagsutredningen, Public service-utredningen, beredningen av presstödet och den aviserade minoritetspropositionen som väntas under det kommande året finns det inte skäl för kammaren att föregripa den behandlingen.
Minoritetspolitiken handlar om skyddet av de nationella minoriteterna och deras rätt att använda minoritetsspråken. Det är viktigt att komma ihåg att det här inte är en sak som bara berör oss i Sverige, utan en del av det internationella skyddet av de mänskliga rättigheterna. Därför är det också självklart att det finns ett internationellt intresse för hur vi i Sverige tar hand om våra nationella minoriteter. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att detta är en del av det svenska kulturarvet.
För att en grupp ska vara en nationell minoritet krävs att det finns en uttalad samhörighet, en gemensam religiös, språklig, traditionell eller kulturell tillhörighet och en vilja hos gruppen att behålla och utveckla den egna identiteten. En faktor som är viktig är självidentifikationen, att det är individen själv som avgör om han tillhör gruppen. Det tycker jag är en självklar grund i den nationella minoritetspolitiken. Det borde gälla alla grupper.
Vi kan se i konstitutionsutskottets betänkande att inte alla nationella minoriteter är behandlade på samma sätt där. Jag tänker då bland annat på sverigefinnarna. Jag förutsätter att det är en fråga som också kommer att beröras i det kommande arbetet.
Det finns ett skäl till att samerna intar en särställning i den svenska politiken när det gäller nationella minoriteter och att vi har en särskild samepolitik. Samerna är Sveriges urfolk, och det finns därför starka skäl till att de har en särställning och en särskild lagstiftning.
Som tidigare har sagts här från talarstolen har kommunerna ett mycket stort ansvar i hur den nationella minoritetspolitiken implementeras på lokal nivå. Det är ofta i kommunerna som medborgarna möter det offentliga. Därför är det positivt, i den dialog som nu krävs mellan staten och kommunerna, att en konferens kommer att arrangeras i april om just implementeringen av den nationella minoritetspolitiken, där Sveriges Kommuner och Landsting och Integrations- och jämställdhetsdepartementet är gemensamma arrangörer.
I den senaste rapporten från Europarådet konstaterades att Sverige har ett väl utvecklat minoritetsskydd, men att det finns ett oklart organisatoriskt ansvar på den nationella nivån och att vi behöver bli mycket bättre på uppföljning av de beslut som fattas. Det här ska också regeringen lämna ett svar på under våren.
Herr talman! Även om det finns en bred samsyn i det här, och den nationella minoritetspolitiken i Sverige inte har att göra med samma heta känslor som på många andra håll i världen, finns det konflikter när det gäller inställningen till rättigheter exempelvis till mark och vatten mellan den samiska befolkningen och den övriga befolkningen i vissa områden. Det är konflikten kring mark och vatten och nyttjandet av naturresurser som är spänningsfältet. Det är också därför Sverige i det här läget inte kan ratificera vare sig den nordiska Samekonventionen eller ILO 169 utan att konsekvenserna beskrivs ytterligare.
Miljöpartiets motion om definieringen av begreppet samer är intressant. Den visar komplexiteten i detta. Hur ska samerna definieras? Utifrån rösträtten i sametingsvalet, renskötselrätten eller annat? Att rättigheterna till land på en tredjedel av Sveriges yta inte är lösta illustrerar komplexiteten i frågan. Det är också viktigt att detta löses politiskt och att det inte blir en långdragen process i domstolarna.
Men även här är det viktigt att det prövas på det individuella planet. Vilka individuella rättigheter har den som säger sig tillhöra det samiska samhället? Är det någon annan som ska avgöra om jag är same eller inte?
Det är också viktigt att de nationella minoriteternas kulturarv synliggörs, som framhölls i motionen. Jag tycker att det är mycket positivt med den växande självkänsla vi kan notera.
Det pågår också en förvaltningsöversyn av om förvaltningsområdena i minoritetsspråkslagstiftningen kan utvidgas. I mitt eget hemlän är det nu sju kommuner som är förvaltningsområden för meänkieli, samiska och finska. Men de nationella minoriteterna bor inte bara i vissa områden. Även om det finns en koncentration till de här kommunerna, finns det företrädare för de nationella minoriteterna i hela vårt land. Självklart ska också de ha rätt till det skydd som lagstiftningen innebär. Jag ser också där framför mig en ökad möjlighet att koppla rättigheterna till individen. Vilka rättigheter har jag som individ som bor i Ystad men betraktar mig som tornedaling? Vilka rättigheter har en same som bor i Kalmar? Har jag någon rätt till mitt språk och min kultur? Det är viktigt att den frågan diskuteras vidare.
Marianne Berg lyfte fram teckenspråket. Det är en mycket viktig fråga som inte har samma grund som de nationella minoriteterna, men förutsättningarna och utmaningarna är liknande. Det är dock positivt att det som eftersträvas i de motioner som ställs på det området tillgodoses genom den beredning som nu kommer att ske i Språklagsutredningen, som just har till uppgift att titta på de här sakerna. Att tillsätta någon ytterligare utredning vid sidan av Språklagsutredningen ser jag inte som nödvändigt.
Herr talman! Det finns anledning att fortsätta att utveckla minoritetspolitiken och särskilt att ta fram ett ökat individperspektiv. Jag yrkar bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer.