Herr talman! Jag ska ta upp Vänsterpartiets reservation och säga några ord om Per Bolunds inlägg.
Vänsterpartiets reservation är helt i linje med Vänsterpartiets traditionella politik beträffande internationellt samarbete. Det är alltid samma linje: ja till internationellt samarbete i retoriken och nej i praktiken.
Vänsterpartiet sade på sin tid nej till ett svenskt medlemskap i Nordiska rådet, OECD, Europarådet, Efta, EU, GATT och WTO och sannolikt också till IMF och Världsbanken. I praktiken är Vänsterpartiet ett inåtvänt parti som skyr internationellt samarbete i praktiken när det innebär att Sverige åtar sig någonting.
När Ulla Andersson säger att hon gärna skulle ha lånat ut om det var andra villkor menar jag att det inte är ett trovärdigt uttalande. Vi kan bara titta på det senaste bilaterala lånet från Sverige till Irland. Vänsterpartiet var det parti som tillsammans med Sverigedemokraterna sade nej. Det är helt logiskt att Vänsterpartiet nu också säger nej till en förstärkning av IMF:s kapital.
Därmed ska jag gå över till Per Bolund. Per Bolund har den inställning som har kommit upp många gånger att IMF och andra ska använda sig av bredare mått med sociala inslag och sådant. Jag menar nog att man gör det i praktiken, men om man skriver in det öppnar man samtidigt för att IMF involverar sig självt och ser sig självt som en legitim påtryckare eller kravställare på det sociala området.
Om man säger att IMF är finanspolitik och penningpolitik och ingenting mer har man också lättare, om man vill det, som enskilt land som ska ha med IMF att göra att freda sig från att de också lägger synpunkter på andra områden som man kanske vill hålla för sig själv. Det kravet är lite tveeggat.