Fru talman! Låt mig börja med att klargöra att Sverigedemokraterna inte principiellt är emot att bilateralt stödja länder i kris. Vi har sedan riksdagsinträdet gett vårt stöd både till Lettland och till Island. Det har vi gjort med utgångspunkt i att nämnda länder har akuta behov av internationellt stöd, men framför allt har de haft en stark koppling till Sverige och svenska skattebetalare i kombination med att samtliga länder även har presenterat trovärdiga program för att komma till rätta med sina problem.
Vår inställning till att stödja andra länder i kris bygger alltså lika mycket på ett solidaritetstänkande och tanken att bidra till en stabilare ekonomisk utveckling som på tanken att värna de svenska skattebetalarnas resurser. Vi bygger dock även vår inställning på att stödja de värden och det ställningstagande det svenska folket står för. Det är med detta som utgångspunkt vi nu bevittnar den mycket allvarliga ekonomiska utvecklingen i vår omvärld, med de krav på skuldfinansiering det ställer.
Vi ser bland annat att den kortsiktighet som annars kännetecknar marknadsaktörer med det övergripande syftet att på kortast möjliga tid tjäna så mycket pengar som möjligt på ett mycket allvarligt sätt i många viktiga och tongivande länder tillåts spilla över också på politiken. I stället för att i dessa länder agera förnuftigt och ansvarsfullt med de gemensamma resurserna har politikerna således valt att i de flesta fall skjuta de strukturella problemen framför sig, med förhoppningen att någon annan ska betala kostnaden.
För somliga länder handlar det om att skicka räkningen till de kommande generationerna, det vill säga barnen och barnbarnen. I andra fall handlar det rent av om att skicka räkningen till andra länders skattebetalare och deras barn och barnbarn. I vilken mån det förstnämnda utifrån det aktuella läget kommer att utgöra den slutgiltiga lösningen för de i dag mest utsatta länderna är i allra högsta grad osäkert.
Osäkerheten består framför allt i att stora och tongivande länder har farligt stora statsskulder. Detta i kombination med att flera länder har allvarliga handelsunderskott, höga arbetslöshetstal, strukturella konkurrensproblem, problem med den inhemska fastighetsmarknaden och stora budgetunderskott genererar dessutom en påtaglig risk för att ett eller flera av dessa länder går i konkurs. Alternativet, som är planerat att ske för Grekland, är att delar av skulderna skrivs ned.
Oavsett vilket innebär dock båda alternativen att räkningen exporteras till långivarna - däribland Sverige, i och med vårt deltagande i europeiska ESN via bankers eller svenska fonders investeringar i utländska statspapper och inte minst genom vårt deltagande i IMF. Det blir med andra ord därmed upp till svenska skattebetalare att betala för att andra länder agerar oaktsamt.
Det är emellertid inte min uppfattning att vi i Sverige under dylika förutsättningar har en unison skyldighet att betala andra länders skulder. Däremot är det min uppfattning att det om någon ändå anser att så borde göras i så fall är riksdagens skyldighet att först fråga det svenska folket om lov. Sett ur detta perspektiv gjordes detta redan 2003, när det svenska folket tillfrågades om det ville vara med i det politiska projektet EMU och om det ville byta ut den svenska valutan mot euron. Det svenska folket svarade tydligt på denna fråga: I vårt land ska makten utgå från våra egna resurser, och stabiliseringspolitiken ska utgå från folket.
Att i detta läge nu ändå föreslå att det svenska deltagandet i IMF nära nog ska fördubblas, primärt för att rädda eller understödja EMU-projektets totala misslyckande, kan rimligen inte ses som något annat än ett direkt förakt gentemot det folk vi här i riksdagen faktiskt företräder. Låt mig därför påminna om att Sverige inte är med i EMU och att Sverige därigenom inte heller bär något ansvar för dess misslyckande.
Därför ska vi heller inte utan att först tillfråga folket understödja en europeisk ordning där ansvaret exporteras och skulderna socialiseras och betalas av de skötsamma länderna. Låt oss i stället stanna upp, tänka till och konstatera att ett avskaffande av den självständiga penningpolitiken och valutapolitiken i Europas länder närmast är att jämföra med att montera bort ratten på bilen. Det funkar alldeles utmärkt tills vägen börjar svänga.
I klartext kan vi alltså fastställa att EMU-projektet redan från början aldrig var tänkt att fungera i sin nuvarande stöpning. EU-mekanikerna var alltså redan från början införstådda med konsekvensen av att montera bort det viktigaste styrinstrumentet. Detta erkänner till och med EU-kommissionärer, och självaste icke-demokratiskt valde ordföranden José Manuel Barroso sade självklart och relativt nyligen att den som tror att en kris knäcker EU och EMU inte har förstått själva dynamiken i unionen. Därefter tillade han att de problem EMU har skapat löses genom ytterligare nedmontering av de nationella parlamentens självbestämmande.
Jag vill därför hävda att alla som nu förespråkar en förstärkning av IMF i syfte att hålla EU under armarna inget annat gör än att gå Bryssels maktpampars ärenden med en accelererande nedmontering av det självbestämmande så många har kämpat för att införa. Man gör det dessutom genom att förstärka Sveriges åtagande för subventionerade lån till mottagarländer som marknaden inte ens med rejäla riskpremier vill låna ut till. Priset och den uppenbara risken för att insatt kapital inte återbetalas får den svenska skattebetalaren stå för. Det är varken ärligt eller ansvarsfullt, det är inte upplyftande och det är framför allt inte vackert gjort.
Fru talman! Jag yrkar därför bifall till Sverigedemokraternas reservation 2.