Fru talman! Det var en spänstig, kul och viktig
debatt så här på kvällen. Har ni alltid så roligt i ar-
betsmarknadsutskottet? Då tänker jag försöka att
hoppa in där efter det att jag har varit språkrör. Den
saken är klar.
Jag skall börja med att kommentera det Elver
Jonsson sade. Han sade att regeringen riskerar ett
nederlag. Det vete sjutton vad regeringen egentligen
tycker. Det är kanske så att de egentligen tycker att
det här är ett ganska bra förslag och är glada för att de
slipper att lägga fram det själva. Så är det kanske
egentligen.
Sedan har vi hört mycket. Hans Andersson sade
att om man står på vår sida i dag så är man nästan en
reaktionär kapitalist. En grundläggande kurs i eko-
nomisk historia vore kanske inte helt fel i det här
fallet. Hans Karlsson på LO har tidigare sagt om vi
gör det Miljöpartiet nu vill, går vi tillbaka till seklets
början. En kurs i historia vore kanske inte helt fel för
honom. Anders Karlsson målar ut att miljöpartister är
kapitalets lakejer. Det är första gången vi får höra det.
Det är i och för sig lite kul att höra det, men jag är lite
ironisk när jag säger att det känns roligt.
Har ni någonsin sett en småföretagare, Hans och
Anders? Har ni sett en kille eller tjej som har en
fruktaffär, en grönsakshandel eller en bensinstation.
Har ni sett en musikproducent eller en webbsidetill-
verkare? Har ni egentligen sett några sådana? När ni
målar ut småföretagare är det som hin håle själv, och
så är det inte. Jag tycker faktiskt att ni har fastnat i
lite gammal rödvinsretorik, om jag skall vara ärlig.
Jag tror inte att ni kan skilja på småföretag och ABB.
Häromkvällen vid halvtolvsnåret ringde en kvin-
na. Hon hade sett en sådan annons som LO har gått ut
med. Man har satsat 2 miljoner kronor på annonser.
Det är mer än vad vi satsade i hela valrörelsen. Hon
sade att hon tillhör LO-kollektivet. För några år sedan
fick hon ett starta-eget-bidrag. Nu var hon småföreta-
gare, och plötsligt tyckte LO att hon var någonting
skumt och fult. Hon kände inte att hon var speciellt
skum och ful. Hon tyckte tvärtom att hon gjorde ett
fruktansvärt bra jobb. Hon slet med sitt företag 12-15
timmar per dygn nu i början och kunde ta ut högst två
veckors semester. Hon jobbade som sjutton med sitt
företag. Om det här inte skulle hålla tyckte hon att
hon skulle ha rätten att skydda två anställda om det
blev arbetsbrist. Hon tyckte det trots att hon hade
tillhört LO-kollektivet. Hon sade att hon egentligen
gjorde det fortfarande i hjärtat.
Det gäller ju att hitta en balans. Men om arbets-
rättsreglerna är gjorda för de stora företagen skall
man inte inbilla sig att de små företagarna kan leva
med dem. Det blir ett strypkoppel på de småföreta-
gen. Här har vi alla, från Vänsterpartiet till Modera-
terna, stått och talat om att nu är det viktigt att satsa
på småföretagen. Det hörde jag redan 1988/89 när jag
satt här, men vad händer? Det händer väldigt lite.
Jag tror att man måste inse att arbetsrätt är alldeles
utmärkt, viktigt och nödvändigt i ett demokratiskt
samhälle. Och turordningsreglerna som de är tycker
jag fungerar alldeles utmärkt i storföretag. Men i det
lilla företaget är det inte rimligt.
Om ni känner småföretagare så vet ni att de arbe-
tar på ett helt annat sätt än direktören i ett storföretag.
De lägger ned sin själ i detta. De har ingen semester.
De arbetar massor med timmar. Skall de då inte få
skydda två personer om det blir arbetsbrist? Det är ju
det som vårt förslag handlar om.
Detta upprör LO centralt. Däremot tycker 44 % av
LO:s medlemmar att detta system är ganska korkat,
och det förstår jag.
LO har satsat 2 miljoner på att tala om att det skall
svida i skinnet på miljöpartisterna, särskilt på mig, att
det skall bli ett djävla liv och att jag skall akta mig
djävligt noga.
Detta sägs alltså från LO, ombudsmännens cent-
rum vid Norra Bantorget. Man säger: Du skall akta
dig djävligt noga Schlaug.
Det är gammal klasskampsretorik, fastän vi står
på småföretagens sida. Men LO kan inte skilja på
småföretagare och kapitalister, enligt deras vokabu-
lär.
Detta är egentligen en ganska liten fråga. Men den
har fått väldigt stora konsekvenser om man tänker på
vad LO-medlemmarna, av vilka 44 % inte gillar idén,
har fått satsa på i kampanjer mot Miljöpartiet.
För LO är allting uppenbarligen heligt, och även
för Vänsterpartiet och Socialdemokraterna i just den-
na fråga, ända tills Mona Sahlin kommer med något
förslag om att man skall ändra i arbetsrätten. Då blir
det säkert annorlunda. Allt som varit skall alltid vara.
Jag tror att både LO och ni som stöder det nuva-
rande regelverket som stryper småföretagen biter er
själva i svansen, därför att om man inte anpassar
arbetsrättsreglerna till verkligheten kommer hela
arbetsrätten att krossas. Och det är någonting som
SAF gillar. Genom att inte inse att man måste anpassa
arbetsrättsreglerna till verkligheten och småföreta-
gens situation, riskerar man i själva verket hela ar-
betsrätten.
LO har gått ut med en rad påståenden på alla
möjliga sätt.
Påstående ett: LO påstår att vi stöder högerns syn
på arbetsrätten.
Nej, vi har ett eget förslag. Vi har inte accepterat
de borgerliga partiernas gamla förslag och inte SAF:s
heller. Vårt förslag handlar om upp till tio anställda,
och turordningskretsar skall inte godkännas.
Påstående två: Miljöpartiet underlättar för arbets-
givaren att avskeda folk. Inte ens arbetsbrist skall
föreligga har LO sagt i busspropagandan.
Det är lögn, och det vet man. Men lögner är kul i
retoriken, tycker LO. Därför hävdar man detta. Det är
arbetsbrist som gäller, precis som vanligt. Och åter-
anställningsreglerna gäller precis som vanligt, även
om LO inte vill låtsas om det.
LO påstår att vi vill ge arbetsgivaren rätt att av-
skeda vem man vill. Det har man spritt, och den upp-
fattningen har kommit från ett antal LO-distrikt. När
man ringer och frågar var de har fått detta ifrån, säger
de: Men är det inte så det är? Det har vi hört. Tjusigt!
Det handlar alltså om att man skall skydda två
personer, inte att man skall ha rätt att avskeda två
personer. Man skall få skydda två personer om ar-
betsbrist uppstår.
LO påstår att arbetsgivarens godtycke kommer att
breda ut sig. Man får skydda två personer, och jag
tycker att det lilla företaget har rätt att göra det.
LO påpekar, vilket är sant, att det är obehagligt att
komma hem och säga att man inte dög. Men samti-
digt kommer det mängder med brev från olika fack-
förbund där det sägs att man löser detta i alla fall och
att man kommer överens med arbetsgivaren, dvs. att
man får sparken av facket också. Skall inte det vara
obehagligt? Det kanske är ännu mer obehagligt, Hans
Andersson, att få avsked både från arbetsgivaren och
från facket. Det kanske är värre. Så kom inte och säg
att det ena är himlen och det andra är helvetet i alla
fall. Någon ordning måste det väl vara på retoriken.
LO påstår att vårt förslag innebär att man kan ma-
nipulera genom inrättande av små turordningskretsar.
Jag vet inte hur många gånger jag har svarat att det i
betänkandet står att det inte gäller. Det skall inte vara
så. Men lik förbaskat går man ut med detta. Det är
samma propaganda, eftersom den slår bra.
Man påstår t.o.m. att det i landsting och kommu-
ner nu upprättas LAS-listor för att avskeda gravida,
ensamstående och äldre kvinnor i listor om tio och
tio.
Detta förslag gäller inte kommuner och landsting.
Det gäller småföretag med mindre än tio anställda.
LO frågar: Varför skall man tvinga fram detta på
arbetsplatser där det ändå fungerar så bra mellan
arbetsgivare och anställda?
Om det fungerar bra så behöver man inte utnyttja
det. Det finns ingen anledning. Det är en rättighet för
den lilla företagaren, ingen skyldighet.
LO påstår att hela arbetsrätten slås sönder.
Jag vågar nog säga att det är tämligen marginellt.
Men efter att ha hört en del av argumenationen här
börjar jag darra på manschetten. Det kanske faktiskt
är så att det skall ändras för fler företag. I sådana fall
är det en ny tanke för mig. Men ibland när jag hör
den retoriken från LO, från Vänsterpartiet och från en
del socialdemokrater börjar jag bli orolig.
Jag tror att denna kampanj är uttryck för LO:s
frustration över sitt eget misslyckande. Man har ju
misslyckats på många sätt. LO har ett ointresse för
unga människor som aldrig någonsin har en chans att
komma in på arbetsmarknaden. Och LO och tydligen
också Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har ett
intresse av att värna dem som redan har jobb. Men de
som inte har jobb är mindre viktiga. De skall inte
komma in på arbetsmarknaden.
Jag skall avsluta med att säga att jag har jobbat
fackligt, och jag har jobbat i familjens småföretag,
och jag tror att vi har hittat rätt balans med vårt för-
slag. Vi sitter inte i LO:s knä, och vi sitter inte i
Svenska arbetsgivareföreningens knä. Vi har vår egen
uppfattning, och den uppfattningen är i överensstäm-
melse med ungefär 44 % av LO-kollektivet.
I detta anförande instämde Lars Ångström, Gun-
nar Goude, Helena Hillar Rosenqvist, Barbro Johans-
son, Mikael Johansson, Ingegerd Saarinen och Kers-
tin-Maria Stalin (alla mp).