Fru talman! Göran Lindblad och jag har som sagt
diskuterat detta många gånger. Jag hoppas att vi
kommer att göra det många gånger till. Jag hoppas
också att Göran Lindblad kan erkänna att trots att vi
kan ha en hel del olika ingångar i den här frågeställ-
ningen är det ingen skillnad när det gäller avsikten i
den här debatten. Både för individernas egen skull
och för nationen som helhet måste Sverige, svenskt
näringsliv och svenskt politiskt liv komma längre
med integrationsfrågorna än vad vi har gjort hittills.
Därom är vi helt överens.
Men däremot reagerade jag när Göran Lindblad
faller in i den vanliga retoriken om mycket prat och
lite verkstad, att det inte görs någonting och att ing-
enting händer. Det är inte sant. Man kan föra mer
kvalificerade diskussioner om det görs tillräckligt och
om tillräckligt mycket har hänt, men det blir inte
trovärdigt när det låter som om ingenting görs. Om
man tittar igenom hela Integrationsverkets rapport
visar den på de brister som jag också håller med om
finns. Men den visar också på en hel del positiva
resultat som Integrationsverket kan visa upp framför
allt när det gäller utvecklingen på arbetsmarknaden
och när det gäller arbetslösheten i många av de grup-
per som under 90-talet har haft det oerhört tufft och
svårt. Det har skett en förändring. Inte minst syns
detta väldigt tydligt i de sju storstadskommuner där
stat och kommun nu gemensamt jobbar med utveck-
lingsavtalen. Där har bidragsberoendet och arbetslös-
heten minskat snabbare än på andra håll.
Det finns alltså någonting att lära av det samar-
bete som kommun, stat och olika myndigheter nu
bedriver ute i förortskommunerna. Integrationspoliti-
ken har inte i sig misslyckats, men det finns många
exempel på att integrationen måste gå fortare och
omfattas av fler grupper än vad som är fallet i dag.
Jag vill också säga att diskrimineringslagarna,
som också har skärpts, inte bara är en symbol utan
också en realitet. Det är lagar med reell innebörd, och
de har för många individer betytt upprättelse när man
har nekats arbete eller intervju på grund av att man
burit slöja, haft fel hudfärg och hårfärg eller har haft
en sexuell läggning som inte har ansetts passande.
I många av de här fallen är diskrimineringslagarna
ett skydd för individen. Det är reellt och inte bara en
symbol. Däremot vet Göran Lindblad mycket väl att
också jag vill se en samordning av diskrimineringsla-
garna och så långt det är möjligt också en samordning
av ombudsmännens arbete. Därför jobbar redan nu en
utredning med just detta. Jag hoppas att vi kommer
att få fram ett förslag som visar att det är lättare att
komma åt diskrimineringen om lagstiftningen bygger
på mänskliga rättigheter. För detta arbetar alltså redan
en utredning.
Vidare frågar Göran Lindblad om det kommit
några resultat av de 100 miljoner per år som anslås
under en period som redan nästan till hälften har gått.
Ja, en hel del sådana resultat finns redan. Detta visar
Integrationsverket i sin rapport. AMS har t.ex. dragit i
gång en stor utbildningssatsning för spetskunskap till
högskoleutbildade arbetslösa invandrare. Under förra
året deltog 1 700 personer i denna utbildning. Av dem
som redan har avslutat utbildningen hade 60 % arbete
efter tre månader.
Det kommer också till riksdagen under nästa riks-
dagsår en proposition om validering. Detta är avise-
rat. Det är, som Göran Lindblad själv sade, en oerhört
viktig nyckel. Vidare har Skolverket jobbat fram nya
kursplaner för sfi som redan är presenterade. Dessa
tar på ett helt nytt sätt hänsyn till individens utbild-
ningsbakgrund, något som Göran Lindblad och jag
har diskuterat tidigare. Man kompetensutvecklar nu
750 sfi-lärare för att kunna stödja denna individuali-
sering av arbetet.
Mycket har alltså gjorts, men mycket är förvisso
också kvar.