Fru talman! Också jag håller mig till min och Gö-
ran Lindblads debatt.
Det är självfallet så, som Integrationsverket pekar
på i sin rapport och som är ganska naturligt, att ju
tidigare arbetslivserfarenhet och ju snabbare egen
försörjning, desto fortare får man integration. Jag
håller helt med om att där ligger kanske inte den enda
nyckeln men huvudnyckeln till en framgångsrik in-
tegration. Det är därför som så mycket av det arbete
som både vi på departementet och man på Integra-
tionsverket nu bedriver handlar just om hur vi kan
förändra introduktionen, så att den mycket tidigare
bygger på det individualiserade mötet med arbets-
marknaden. Om man har med sig ett yrke till Sverige
måste introduktionen också bygga på detta.
Det är inte bara ord och ingen handling. Sådana
avtal som Integrationsverket, berörda myndigheter
och Kommunförbundet har träffat och som Göran
Lindblad nyss kritiserade därför att det var alldeles
för mycket av sammanträdande har ju resulterat i
många fler sådana här exempel. Fler kommuner
måste anstränga sig mer för att möta behovet av den
individualiserade introduktionen.
Det som skiljer Göran Lindblad och mig åt är att
jag också ser en annan aktör som har en stor del i
skulden, men som också har möjligheter. Det är nä-
ringslivet. Det går inte att bortse från att näringslivets
intresse av att se dem som kommer till Sverige som
en resurs, och att man vågar erkänna den diskrimine-
ring som finns, är en annan nyckel till att de berörda
får arbetslivserfarenhet så tidigt som möjligt. Därför
är diskrimineringslagarna så viktiga. Det gäller också
det arbete som nu bedrivs på en del håll i näringslivet.
Näringslivet ska bli en mer aktiv part när det gäller
flyktingarnas möte med arbetsmarknaden.
För min del vill jag inte se färre överenskommel-
ser och samarbetsprojekt, utan fler. Det är mångfald
vi behöver på detta område, Göran Lindblad.
Göran Lindblad frågar mig - lite märkligt, tycker
jag - om jag är beredd att pröva nytt. Att man prövar
nytt innebär att man med särskilda resurser tillåter
organisationer och företag att pröva nya saker. Då
stöter man på de förhatliga orden "projekt" och
"storstadssatsning".
Denna satsning är tillkommen just för att få fler
att våga pröva nytt. Hur får vi staten att erkänna att
kommunerna inte klarar detta ensamma utan att det är
ett ansvar som staten och kommunerna har gemen-
samt?
Den socialdemokratiska regeringen och borgerliga
Stockholms kommun har här tagit varandra i hand
och sagt att man behöver hjälpas åt.
Är jag beredd att pröva nytt? Är jag beredd att
tillsätta särskilda resurser till detta? Svaret är ja. Där-
för tycker jag det blir lite hycklande att samtidigt
kritisera storstadsavtalet så mycket som Göran Lind-
blad och hans parti gör.
Den eviga lösningen för moderater är att låta
pengarna följa individen och låta fler välja. Vi kan
titta på utvecklingen vad det gäller sfi. Jag kan uppre-
pa att det som har gjorts hittills för att individualisera
undervisningen är bra, men det räcker inte. Vi behö-
ver göra mycket större ansträngningar. Det hänger
ihop med förändringen av validieringen.
I Stockholms kommun har man lagt ut mycket av
sfi-undervisningen på entreprenörer. Enligt en artikel
i DN saknar 70 % av lärarna på de entreprenadföretag
som har fått ta över behörighet. 90 % av de lärare
som finns kvar i kommunen har behörighet.
Det är nog inte så enkelt att man bara kan fördela
ansvaret på fler för att garantera en bättre individua-
litet och en högre kvalitet.