Fru talman! Den här veckan har Sverige gästats av
Elisabeth Exposto, som är en ung kvinna från
Östtimor. Hon lämnade sitt land när hon var ett litet
barn och lever som flykting i Australien. Hon har
gästat Sverige för att för oss beskriva situationen för
befolkningen på Östtimor, speciellt kvinnor och barn.
Hon beskrev hur hon vid en återresa till Östtimor
hade väntat sig att träffa en öppen och vänlig
befolkning som tog emot henne, som var barnfödd i
landet, med öppna armar. Hon beskrev hur hon i
stället fann kvinnor, barn och män som var rädda. De
var rädda för att tala med henne, trots att hon har
samma ursprung, de var rädda för att över huvud taget
beskriva sin situation och de problem man har. Hon
hänvisade till brev som kvinnor på Östtimor har
skrivit till Hillary Clinton och till organisationer
världen över. Man begär där stöd för kravet på
mänskliga rättigheter även på Östtimor och visar hur
just kvinnor och barn har drabbats extra hårt: hur
kvinnor har våldtagits och hur barn har förlorat sina
föräldrar.
Kanske inte någon av de uppgifter hon lämnade
var ny för oss, men allvaret i hennes beskrivning,
allvaret i hennes egen situation och hennes
engagemang har bekräftat det vi redan visste.
Sedan Indonesien fick en militärdiktatur 1965 och
Östtimor annekterade 1975 har Östtimor levt under ett
mycket hårt förtryck. 200 000 människor - av en
mycket liten befolkning - har utrotats eller tvingats i
landsflykt. Vi är väl många som under den konferens
för asiatiska länder som nu i november äger rum i
Indonesien har kunnat konstatera att ett flertal
ungdomar har dödats, mördats, av militär och polis.
Flera hundra människor har gripits på grundval av
mycket orimlig kritik. Många har skadats.
En liknande beskrivning av situationen på
Östtimor har också gjorts av Indro Tjahyono och Juan
Fedirer från Östtimor, som förra veckan gästade
utrikesutskottet och många andra här i Sverige.
Jag skulle kunna använda hela mitt anförande till
att beskriva situationen på Östtimor och till
Indonesiens mycket grova övergrepp mot de
mänskliga rättigheterna. Men tyvärr finns det väldigt
många fler exempel på det här området att ta upp. Låt
mig bara konstatera: Situationen i Indonesien och
Östtimor är sådan att om man pratar med människor
runt om i vårt land som är intresserade av de här
frågorna och undrar om det här är ett land som man
kan tänka sig att exportera vapen till svarar alla
självklart: Nej - det är stört omöjligt. Men just det gör
vi faktiskt.
Svenska freds- och skiljedomsföreningen har
tillsammans med Amnesty gjort en ingående
beskrivning av olika stater dit svensk vapenexport
äger rum. Man tar upp Saudiarabien som ett exempel
på ett land dit export äger rum. Där avrättades 55
personer med dödsstraff under förra året. Man tar upp
Bahrain, där spöstraff utdelas. Man har tagit upp
Mexico, där det var ett uppror i Chiapas förra året.
Man har vidare tagit upp Pakistan och Indien, som
lever i konflikt med varandra men som också har
konflikter internt. Det finns många beskrivningar av
situationen i Turkiet och förtrycket mot den kurdiska
befolkningen. Där har byar bränts ned och för
närvarande står turkiska parlamentsledamöter inför
rätta därför att de har krävt ett självständigt Kurdistan.
Alla dessa länder är länder där mänskliga
rättigheter kränks - det är vi alla överens om - och
alla är länder dit svensk vapenexport går. Jag
återkommer senare till hur detta är möjligt.
Jag undrar var vi har den minister som är ansvarig
för de här frågorna i dag när vi diskuterar frågor om
mänskliga rättigheter och svensk vapenexport. Vi
hade en ingående interpellationsdebatt om de här
frågorna i fredags, men nu behandlar vi faktiskt ett
betänkande där utskottet har yttrat sig. Jag trodde att
det var angeläget för regeringen att ha en representant
med här, men uppenbarligen är det inte så.
Till mitt intresse läste jag i Dagens Nyheter i dag
att försvarsministern tog upp hur det nordiska
försvarssamarbetet och speciellt försvarsindustrin
skulle avvecklas - åtminstone trodde jag det först till
min glädje. Men när jag såg närmare efter såg jag att
artikeln handlade om hur den skulle utvecklas. De
som talar om att vi har en restriktiv vapenexport och
att vi vill minska och begränsa den har uppenbarligen
inte förankring i Försvarsdepartementet.
Sedan den 1 januari 1993 har vi en ny lag om
krigsmateriel. Jag kan tillstå att den har blivit mer
restriktiv än tidigare, men det finns väldigt mycket att
anmärka på den. Redan när den antogs hade
Vänsterpartiet allvarliga invändningar, och vi har fått
se dem bekräftade på en rad olika punkter. Det gäller
t.ex. redovisningen av krigsmateriel, där vi menar att
det borde vara en klar förteckning där man ser till
vilka länder exporten sker och vilka produkter som
exporteras. Vi menar också att åtskillnaden mellan
krigsmateriel för strid och övrig krigsmateriel inte är
rimlig - det handlar om materiel som används i krig.
Vi tycker inte heller att den rådgivande nämnd
som har tillsatts fyller en funktion. Den har tvärtemot
vad den borde ha gjort tillstyrkt en rad exporttillstånd
som man inte borde ha givit.
I betänkandet från utrikesutskottet kan vi se att vi
har fått en skärpning på vissa punkter, t.ex. att vi ska
gå mot ökad öppenhet och ökad redovisning. Det är
jag naturligtvis glad för. Utskottet har också tagit upp
- på den punkten har vi varit ense - att vi skall verka
för en begränsning och en kontroll av den
internationella vapenhandeln, vilket är extremt viktigt
när vi nu kommer att bli medlemmar i EU och där
måste kunna verka inte bara för att minska svensk
vapenexport utan vapenexporten inom EU.
Det är också mycket positivt att utskottet har tagit
in och lyssnat på vad Amnesty gör för bedömning i de
här exportfrågorna. Men jag måste samtidigt beklaga
att vi inte har fått något tillkännagivande om
vapenembargo, exempelvis när det gäller Indonesien.
Det är positivt att den rådgivande nämnden i
framtiden ändå bör konsultera organisationer för
mänskliga rättigheter. Det är ett steg framåt.
Fru talman! Vänsterpartiet har ett flertal
reservationer. Det gäller frågan om redovisning, där
vi vill ha kopplingen mellan land och produkt. Vi
menar att FN:s redovisning är långt ifrån tillräcklig.
Det är många länder som fattas där.
Vi menar också att det måste till åtgärder för en
avveckling av svensk krigsmaterielexport och en
omställning till annan produktion.
Vi hävdar dessutom att det inte är tillräckligt att
utskottet bara har antagit en allmän formulering och
uttryckt sin oro beträffande krigsmateriel till enskilda
stater. Vi menar att det är viktigt att land för land visa
precis var vi står i de här frågorna liksom de allra
värsta exemplen.
Vänsterpartiet menar också att vi bör ta initiativ i
FN för stopp av vapenexport till Mellanöstern, i
enlighet med det man har uttryckt i den
parlamentariska delen av Europarådet.
Fru talman! Jag hänvisar till Vänsterpartiets
reservationer. Jag hänvisar också till det särskilda
yttrande där vi har tagit upp frågan om
följdleveranser, som jag menar är djupt misskött från
svensk sida. Men jag yrkar bara bifall till vissa av de
här motionerna. Det gäller omställning av svensk
krigsmaterielindustri till civil produktion, och det
gäller frågan om krigsmateriel till enskilda stater.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis bara fråga:
Hur kommer det sig att ni socialdemokrater kan
acceptera att man enbart stoppar ny export,
exempelvis till Indonesien? Hur kommer det sig att ni
inte insisterar även när det gäller följdleveranser,
exempelvis de fyra kanoner som det fanns tillstånd att
exportera från Bofors under 1993? Kommer ni inte att
aktivt agera för att stoppa även följdleveranser och
övrig krigsmateriel, inte bara krigsmateriel för strid?
Till den socialdemokratiska representanten,
eftersom ministern saknas, vill jag ställa frågan: Hur
kommer det att bli med tillverkningen i tredje land?
Vi vet att det i dag finns en samproduktion mellan
Sverige och Tyskland samt andra länder, och att det är
uppenbart att tillstånd kommer att ges i det andra
landet. Sverige har därför mycket svårt att påverka.
Hur kommer ni att agera för att förhindra
tillverkning?
Herr talman! Jag började med en beskrivning av
situationen för de mänskliga rättigheterna i Östtimor
och några andra stater. Jag kan bara beklaga att den
lista jag gjorde var mycket kort i förhållande till
situationen i världen och konstatera att det minsta vi
kan göra från svensk sida är att se till att våra svenska
vapen inte bidrar till att ytterligare kränka mänskliga
rättigheter i världen. Det bidrar vi beklagligtvis med
nu.