Herr talman! Detta betänkande är det första som
kommer med den nya lagstiftningen för vapenexport.
Det innebär att begreppet fått en vidgad definition.
Detta är alltså första tillfället att granska
tillämpningen sedan den nya lagen trädde i kraft.
Det är bra att det råder en bred enighet i dessa
frågor. Samtliga motionsyrkanden har besvarats eller
avslagits, och det finns en betydande samsyn i dessa
frågor. Jag tror att det är viktigt, för frågan om
vapenexport måste bygga på en stabilitet och samsyn.
Det gör att den här verksamheten kan bedrivas i
stabila former.
Det finns några frågor i betänkandet som jag vill
kommentera. Det ena är detta med internationell
registrering av vapenhandeln. Vi i Sverige är mycket
öppna på den punkten. Det finns all anledning för oss
att i FN och även i ESK verka för att få en öppen
registrering till stånd. Det kan vara ett av de viktigaste
sätten för att just kartlägga vapenhandeln. Det kan
framför allt vara ett led i icke-spridningsfrågorna som
blir allt viktigare, detta att kunna identifiera den del
av vapenhandeln som har negativa effekter, som
bidrar till instabilitet eller som används för förtryck
och sådant som vi är emot.
Det är också viktigt att betona de mänskliga
rättigheterna. Det låg ju till grund för lagen när den
antogs. Det betonas också i betänkandet att det finns
en bred enighet i synen på de mänskliga rättigheterna
som en central del i bedömningen av vapenexporten.
När det sedan gäller begreppet begränsning av
vapenexport har vi moderater gjort ett särskilt
yttrande, därför att vi tycker att man skulle ha valt en
litet noggrannare definition. Vi säger i yttrandet att
begreppet internationell begränsning av vapenhandel
inte avser en begränsning av all vapenhandel. Vissa
kategorier av vapen är totalförbjudna.
Men det finns naturligtvis en handel som är
legitim, nämligen handel med vapen som är avsedda
att försvara frihet, mänskliga rättigheter och
demokrati. Det är ju faktiskt så att det inte alltid och
överallt finns frihet, mänskliga rättigheter och
demokrati. Det finns också ställen där detta hotas med
vapen av andra krafter. Detta har också stöd i FN-
stadgans artikel 51, där den naturliga rätten till
individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av
väpnat angrepp slås fast. Detta bör vi hålla i minnet
när vi diskuterar vapenexportfrågorna.
Låt mig slutligen ta upp ytterligare två frågor. Den
ena gäller den europeiska unionen och vapenexporten.
Jag har svårt att föreställa mig att medlemskapet i
Europeiska unionen skulle innebära att Sverige på
något sätt skulle pressas till en ökad vapenexport. Är
det någonting som andra länder skulle se, så är det väl
snarare att vi upphör med den. Det handlar ju om en
konkurrenssituation.
Jag delar Maj Britt Theorins uppfattning att det
inte finns någonting som på något sätt skulle tvinga
Sverige att ändra sin vapenexport - att på något annat
sätt driva en mer liberal eller mer restriktiv linje -
därför att det är ett nationellt område. Det finns heller
ingen press på oss att indirekt eller av andra skäl öka
vapenexporten.
Låt mig också säga att en orsak till att det i vissa
avseenden bedrivs en ökad handel - vi skall komma
ihåg att den stora förändringen innebär en minskad
handel - är att det sker en betydande nedrustning. Det
innebär att den nationella vapenindustrin tappar
tillräckligt underlag, särskilt i små länder där det kan
vara svårt att upprätthålla en egen vapenindustri.
Därför är naturligtvis små länder särskilt beroende av
möjligheten att skaffa sig vapen för självförsvar. Det
är ju inte enbart Sverige som är i den situationen att
man anser sig vara tvungen att behålla ett försvar för
sitt nationella oberoende. Det är ju något som också
gäller andra länder. Skulle man förbjuda all
vapenhandel, är det naturligtvis de små länderna som
riskerar att tappa den förmågan.
Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till hemställan i utskottets betänkande UU1.