Herr talman! Först en kommentar när det gäller förtidspensioneringar och beslut om sjukersättning. Det ska man inte få förrän allt är prövat och det visar sig att det bara är sjukersättning som återstår i den gamla förtidspensioneringen. Och man ska definitivt inte förtidspensioneras när rehabiliteringsåtgärder pågår.
Låt mig säga något om omfattningen av det vi gör. Det är väl bekant för Linnéa Darell att regeringens och andras insatser för att komma till rätta med den höga sjukfrånvaron har varit betydande och att också betydande goda resultat har uppnåtts så här långt. Jag tror att de flesta är överens om det när det gäller kvantiteten av sjukskrivningar. Antalet sjukskrivna och långtidssjukskrivna minskar. Också inflödet till förtidspension minskar.
På nationell nivå, makronivå, är jag synnerligen nöjd med de resultat som har åstadkommits de här tre åren, tack vare att många har engagerat sig i detta. Jag är mindre nöjd med åtgärder som ska till för den enskilde individen. Där finns det mycket mer att göra. Det är också där som regeringens fokus ligger nu. Jag påstår ingalunda att allt är bra i dag, utan det behövs ytterligare åtgärder av skiftande slag.
Den pilotverksamhet som Linnéa Darell hänvisar till, och som jag tog upp i mitt svar, omfattar ungefär 150 000 personer i landet som har varit sjukskrivna mer än två år eller har aktivitetsersättning, alltså förtidspension om man är under 30 år, eller har en tidsbegränsad förtidspension. Alla dessa fall ska under en tvåårsperiod gås igenom, och Försäkringskassan och arbetsförmedlingen ska säkerställa att relevanta åtgärder är vidtagna för varje sådan individ. I den händelse åtgärder inte är vidtagna ska man se till att de kommer i gång. Det börjar i Västra Götaland med ungefär 25 000 personer och samtidigt i Västmanland med ungefär 5 000 personer. Sedan ska antalet öka utan några ytterligare beslut från regering eller riksdag. Myndigheterna bestämmer själva i vilken takt hela landet ska involveras i denna särskilda åtgärd. Detta ska vara slutfört före 2007 års utgång.
Det här kommer att leda till att betydligt fler än i dag, förhoppningsvis, får den rehabilitering som man har rätt att få och rätt att kräva.
För att säga något om det fall som Linnéa Darell hänvisar till, som jag inte ska kommentera i sig men som är ett exempel på hur det kan gå till när det inte har gått alldeles rätt till, är det Försäkringskassans samordningsansvar som ska rikta sig till någon av de rehabiliteringsaktörer som finns, nämligen Försäkringskassan, sjukvården eller arbetsgivaren. Har åtgärder inte kommit till stånd, har någon av de tre ansvariga brustit eller smitit ifrån sitt ansvar.