Herr talman! Det är bra, och vi är ense om att man naturligtvis inte ska bli föreslagen förtidspension så länge det finns mer att göra. Men ändå händer det. Cathrin är ju inte den enda människa som vittnar om detta.
Nu säger Hans Karlsson att pilotprojektet ska övergå i en ökning och vidgning utan något vidare beslut. Då förstår jag inte riktigt varför det inte hade kunnat träda i kraft direkt, för uppenbarligen handlar det i dag om att uppdraget är ungefär 30 000 och i två län och att man kan börja öka antalet någon gång i slutet av året. Vad är det som ska hända på vägen? När myndigheter får direktiv i etapper så här förväntar man sig någon utvärdering innan. Vad är annars skälet till att man inte kunde ta itu med det här över hela landet på en gång?
Hans Karlsson säger också att samordningsansvaret i det enskilda fallet - vi är överens om att vi inte ska diskutera enskilda fall här men det har ju hamnat så i fokus som ett exempel på hur det inte borde få gå till - är Försäkringskassans, och det är det ju. Men Försäkringskassan själv, även centralt, säger ju att det finns så mycket otydligheter och att man kommer att ta kontakt med regeringen om det här. Man menar att regelverket bidrar till att en sådan här situation kan uppstå. Det är av den anledningen som jag har ställt frågan till regeringens företrädare, för det är väl där ansvaret ligger för att se till att få tydliga regler.
Finansiell samordning och kravet på hälso- och sjukvården diskuterade vi lite här förra veckan med anledning av Centerpartiets och Kenneth Johanssons interpellation. Jag kan bara igen konstatera att om Folkpartiets förslag om att den finansiella samordningen skulle ha fått fortsätta utvecklas, hade sådana här situationer inte uppstått. Då hade vi inte haft den här lite fyrkantiga hanteringen med myndigheter på olika håll som inte känner en säkerhet i uppdraget att samverka.
Av svaret i skriftlig form att döma, även om jag tycker att det finns en viss ödmjukhet i den muntliga framställningen hos ministern, verkar det ändå som att regeringen tycker att den takt som man har föreslagit är bra och att det inte är så mycket mer man kan göra från regeringens sida. Är det så jag ska uppfatta det? Ministern avslutar med att säga att han har en god tilltro till att det ska ske en bra utveckling och att människor som behöver rehabilitering inte ska hamna i diskussion om förtidspensionering.
Men den verklighet som Cathrin och andra möter är ju en annan. Uppenbarligen är det också en annan verklighet som berörda myndigheter tycker sig leva i eftersom det här kan hända och man också uttrycker att det finns otydligheter. Jag skulle ändå vilja höra om det kommer något mer från regeringens sida än att vi ska se tiden an nu.