Fru talman! Det ekonomiska läget är ljust. Den internationella lågkonjunkturen blev visserligen mer utdragen än vad de flesta hade räknat med. Men nu är uppgången tydlig och den är stark. Tydligast är den i USA och i Asien, om vi ser runtom i världen, medan den har varit svagare här i Europa. Men den starka utvecklingen har successivt befästs under 2004 även här i Europa. Sanningen är att vi för i år kan räkna med hela 5 % tillväxt i världsekonomin, vilket är den bästa siffra vi har sett på över 30 år.
Den internationella konjunkturuppgången kommer i allra högsta grad oss i Sverige till del, och orsaken till det är enkel: Exporten står för närmare hälften av vår svenska bruttonationalprodukt, och exporten växer för närvarande så det knakar.
Den svenska BNP-tillväxten förväntas, enligt våra beräkningar på Finansdepartementet, landa på hela 3,5 % i år och 3 % nästa år. Konjunkturinstitutet reviderade för sin del så sent som i går sina siffror och reviderade upp BNP-tillväxten till 3,8 % i år och 3,3 % nästa år.
Det är framför allt exporten av teleprodukter och motorfordon som driver den svenska konjunkturuppgången under innevarande år. Men redan nästa år väntas den inhemska efterfrågan bidra mer till tillväxten.
Industrins kapacitetsutnyttjande har i år nått rekordhöga nivåer, och för att klara den internationella och inhemska efterfrågan som följer av en konjunkturuppgång kommer industrin att behöva investera i en ny produktionskapacitet. Det är därför sannolikt att vi kan förvänta oss en högre investeringstakt framöver.
Svensk ekonomi har utvecklats väl de senaste tio åren. En kvarts miljon fler människor har fått ett jobb. Drygt 40 000 färre människor är beroende av socialbidrag. De offentliga finanserna har gått från att ha varit ett avskräckande exempel i industrivärlden till att vara ett föredöme. Den svenska tillväxttakten har varit högre än omvärldens. Samtidigt har statsskulden som andel av bruttonationalprodukten fallit. Man måste gå tillbaka till 1960-talet för att finna ett läge där Sverige mött en begynnande högkonjunktur i en liknande styrkeposition.
Våra framgångar visar att Sverige hävdar sig väl, menar jag, i den globala ekonomi som i dag är en realitet. Vi socialdemokrater är i grunden positiva till den ekonomiska globaliseringen och dess effekter i form av ökad tillväxt och ökat välstånd.
Men vi inser också att det innebär ett stort ansvar när världens ekonomier sammanlänkas alltmer. En illustration är läget i USA. Vem som än väljs till president den 2 november i USA kommer att tvingas till krafttag för att hantera det man brukar kalla för de dubbla underskotten - budgetunderskottet och bytesbalansunderskottet. Om inte så riskeras den uppgång vi nu ser, inte bara i USA utan i hela världsekonomin.
Fru talman! Om man ska hävda sig väl i den globaliserade ekonomin krävs också en konkurrenskraftig finansiell sektor. Jag brukar säga att det handlar om att bygga tillväxtens infrastruktur.
Väl fungerande finansmarknader kan bidra rejält till en starkare samhällsekonomi. Det betyder i sin tur högre tillväxt och därmed flera jobb. Men om detta har debatten knappast alls handlat under det gångna året. I stället har jag och andra med mig tvingats ägna nästan all kraft åt den förtroendekris som med full kraft drabbat den finansiella sektorn i allmänhet och livförsäkringsbolagen i synnerhet.
Bakgrunden är välkänd. Vissa affärstransaktioner inom försäkringskoncernerna har ifrågasatts eftersom de misstänks ha inkräktat på försäkringstagarnas anspråk på bolagets överskott. Livbolagsbranschen har varit påtagligt dålig på att informera om hur den traditionella livförsäkringsprodukten är uppbyggd. Vissa livbolag har också befunnit sig i ett mycket ansträngt ekonomiskt läge, även om branschen som helhet varit välkonsoliderad.
Grundläggande för hela denna sektors funktion är att försäkringstagarna med förtroende kan överföra resurser från sina yrkesverksamma år till pensionsåren. Medborgarna måste givetvis uppfatta livförsäkringssektorn som stabil och präglad av en sund verksamhet med ett gott konsumentskydd. Det är den här uppgiften som jag och många andra har fått tampas med.
Situationen för livförsäkringsbranschen har inneburit såväl en ekonomisk kris som en informations- och förtroendekris. Ur alla dessa delar finns lärdomar att dra när den framtida regleringen och tillsynen på försäkringsområdet ska formas. Regeringen har tagit konsekvenserna av de omedelbara brister som funnits i regleringen och har redan bärgat i hamn en rad lagändringar. Den nya lagstiftningen, som trädde i kraft tidigare i år, innebär ett förstärkt skydd för försäkringstagarna i livförsäkringsbolag. Det ställs nu krav på oberoende styrelseledamöter i livbolagen och på att varje bolag ska ha riktlinjer för sin hantering av intressekonflikter. Jävsreglerna har vässats, och lagen om finansiell rådgivning gäller även för traditionell livförsäkring. Finansinspektionen har fått skärpta sanktionsmöjligheter.
En större utredning med syfte att se över hela den bolagsrättsliga regleringen för försäkringsbolag tillsattes redan under förra året. Rågången mellan försäkringstagarnas och aktieägarnas intressen måste bli tydligare. Spararnas insyn och inflytande måste stärkas och principerna för hantering av överskott i bolagen ses över i grunden. I augusti nästa år ska utredningen redovisa sina slutsatser och förslag.
En av de viktigaste åtgärderna för politiken på finansmarknadsområdet är att öka konkurrensen på pensionssparmarknaden. Det är rimligt, menar jag, att en missnöjd pensionssparare utan oskäliga avgifter ska kunna flytta sina pengar till ett annat bolag. Det första steget har vi redan tagit genom att regeringen beslutat om en ny försäkringsavtalslag. Det andra steget mot en flytträtt tas i den promemoria som Finansdepartementet remitterade i början av sommaren. Nu har remissinstanserna sagt sitt, och jag kommer att noggrant analysera synpunkterna för att därefter gå vidare med förslag att lägga på riksdagens bord.
I slutändan är det styrelserna i livförsäkringsbolagen som bär ansvaret för att verksamheten är stabil och utövas på ett seriöst och ansvarsfullt sätt. Kännetecknande för den framtida regleringen på försäkringsområdet är att det kommer att lämnas större frihet åt bolagen att bedriva sin verksamhet. Konsekvensen av detta är att det kommer att ställas ökade krav på tillsynen. Från att främst ha avsett den formella regelefterlevnaden måste tillsynen i högre grad fokusera på riskerna i försäkringsverksamheten och på de processer som finns i bolagen för att hantera de här riskerna. Regeringen beslutade därför nyligen att låta en särskild utredare utvärdera Finansinspektionens tillsyn på försäkringsområdet och lämna de förslag på förändringar som är nödvändiga för att säkerställa en framtida effektiv tillsyn.
Fru talman! Min övertygelse är att det batteri av åtgärder som jag här har redovisat kommer att bidra till att öka allmänhetens förtroende för livförsäkringsprodukter, men mycket återstår. Fortfarande saknar, enligt en nyligen publicerad undersökning, sju av tio svenskar förtroende för livbolagen. Förtroendekrisen skadar tillväxten och konkurrenskraften för svenska företag. Särskilt små och medelstora företag drabbas när företagande likställs med fusk och mygel. Den uppkomna situationen har krävt extraordinära insatser från regeringen, men en aldrig så duktig regering kan inte bygga upp förtroendet på egen hand. Näringslivet och livbolagen själva har ett huvudansvar.
Låt mig nämna ytterligare ett centralt inslag i arbetet med att återställa förtroendet för näringslivet i stort. Förtroendekommissionen, under ledning av Erik Åsbrink, tillsattes av regeringen för två år sedan med uppgift att återställa förtroendet för näringslivet. En viktig uppgift var att låta utarbeta ett förslag till svensk kod för bättre bolagsstyrning. I våras presenterade så Förtroendekommissionen sitt slutbetänkande. Man levererade förslag till skärpt lagstiftning, förbättrad tillsyn och skärpta sanktioner med syfte att förbättra styrningen av bolagen och ge kunderna till försäkringsbolag och andra företag inom finanssektorn ett bättre skydd. Förslagen skulle dessutom skärpa konkurrensen och trappa upp kampen mot ekonomisk brottslighet. Huvudprincipen stavades aktiva och ansvarstagande ägare och god balans mellan ägare, styrelse och företagsledning.
Genom kommissionens och kodgruppens arbete, som fram till nyligen var ute på remiss, finns nu ett rikt material att ösa ur i form av både lagförslag och självreglering. Utan att i detalj ha gått igenom remissynpunkterna gör jag bedömningen att flertalet av kommissionens förslag är goda och håller hög kvalitet. Dessa kommer regeringen att ta om hand och lägga på riksdagens bord. Jag förutsätter också att kodgruppens förslag i mer eller mindre modifierad form skyndsamt kan omsättas till verklighet.
Fru talman! Till sist: Efter att ha arbetat med de här frågorna i två år är det naturligt att utvärdera den tid som varit. Min uppenbara reflexion består i att hela detta betydelsefulla politikområde är kraftigt satt på undantag av oppositionen. Maktalliansen verkar ägna all sin kraft åt taktikspel kring andra frågor. Det är besynnerligt eftersom den finansiella sektorn har en nyckelroll i hela samhällsekonomin. Det totala försäkringssparandet utgör exempelvis en stor andel av hushållens finansiella förmögenhet och är ett centralt inslag i infrastrukturen för trygghet.
Det är samtidigt ett skäl så gott som något, anser jag, att låta den socialdemokratiska regeringen fortsätta regera och den borgerliga oppositionen fortsätta opponera efter valet 2006.