Herr talman! Tack, ledamoten Olsson, för ditt anförande! Jag uppskattar att du nämnde både Iran och kampen för demokrati där och förstås också motståndet mot Hamas. Du sa också väldigt tydligt att bosättarpolitiken är en skamfläck för Israel. Det instämmer jag i.
Jag skulle vilja återknyta till det som jag talade om i mitt tidigare anförande. Det handlar om den interpellationsdebatt som jag hade här med utrikesminister Maria Malmer Stenergard för ett par dagar sedan. Där fick jag ett tydligt besked om regeringens linje när det kommer till bosättningarna. Man säger å ena sidan att man står bakom ICJ:s rådgivande yttrande, där bosättningarna fördöms, men man driver inte att EU ska använda människorättsklausulen i handels- och associeringsavtalet med Israel så att det också får konsekvenser. Vi har hört från kabinettssekreteraren att Sverige inte längre står bakom det man tidigare drev.
Samtidigt ser vi hur annekteringslagstiftningen i Israel går vidare. Bosättningsutbyggnaden fortsätter, och E1-planen riskerar att döda en tvåstatslösning fullständigt. Handels- och associeringsavtalet med EU är därför inte en detaljfråga, utan det är ett av de mest konkreta påtryckningsmedel EU har till sitt förfogande.
Min fråga till ledamoten Olsson är därför: Anser ledamoten verkligen att det är bra att regeringen har svängt om handels- och associeringsavtalet? Om ja, varför tycker ledamoten det? Hur motiverar man folkrättsligt och politiskt att handels- och avtalsrelationer kan fortsätta som vanligt samtidigt som Internationella domstolen säger att stater, inklusive Sverige, har en skyldighet att inte bistå i en illegal situation på ockuperad mark?