Fru talman! Är det rimligt att man i Mellanöstern har tiotals flyktingläger för palestinska flyktingar som har funnits i nästan 80 års tid? Skulle vi acceptera det? I alla andra länder talar man om att människor måste kunna få medborgarskap, jobba, integreras och så vidare.
Det här är ju en fruktansvärd situation, och ansvaret för den faller på de länder som inte har ställt upp på att integrera de palestinska flyktingarna. Det stod klart för många år sedan. De som flydde 1948 är i dag kanske några tiotusen, medan antalet människor som finns i UNRWA:s system väl är 6–7 miljoner i dag. Alla förstår ju att det faktum att man är tredje generationens flykting inte ger någon sorts automatisk rätt till återvändande.
Den grundläggande problematiken här, som Jacob Risberg inte tänker på, är följande: När Israel bildades efter kriget var positionen från samtliga länder runt omkring att man inte ens fick tala med Israel. Det var en position som dessa länder upprätthöll i årtionden. Det tog mer än 40 år innan det som blev Osloavtalet började förhandlas. Halva den tiden, eller mer än så, kontrollerades Västbanken och Gaza av de arabiska grannländerna Jordanien och Egypten.
När man tittar på den här historien kan man inte så ensidigt som Jacob Risberg gör lägga 99,5 procent av skulden på den ena sidan. Det är inte rimligt att göra det. Israel har begått jättemånga fel i detta, men orsaken till att det inte finns någon palestinsk stat är att det inte finns någon framförhandlad lösning om en palestinsk stat. Det är ju därför Israel kan fortsätta att expandera på det sätt som Israel gör.