Fru talman! Jag får tacka så mycket för svaret, även om jag inte är riktigt nöjd med det. Det överensstämmer inte riktigt med hela sanningen.
För att de som eventuellt lyssnar eller läser protokollet i efterhand ska veta vad Kvinnoforum handlar om ska jag kort beskriva vad Kvinnoforums projekt har gått ut på. Det vi diskuterar i dag handlar om ett arbetsmarknadsprogram, Vägar till arbete för kvinnor. Det är kvinnor som, om man ska använda statsrådets vokabulär från ett seminarium i förra veckan, står sist i kön.
Man har jobbat med det övergripande syftet att utveckla metoder som ökar möjligheterna för marginaliserade grupper av kvinnor att närma sig arbetsmarknaden och att sprida erfarenheter, förhållningssätt och metoder till aktörer i befintliga system.
Man har jobbat med kvinnor som inte har haft stora förutsättningar från början. Det finns en god måluppfyllelse. 85-90 % av kvinnorna har kommit på väg. De har fått tillbaka tron på sig själva och sina resurser. Den inblandade personalen från aktuella kommuner har fått energi och tillförsikt att lyckas i sitt arbete. Det har gett dessa kvinnor markant ökade möjligheter, och givetvis har samhällskostnaderna minskat väsentligt.
Om vi ser på detta kvantitativt handlar det om 550 flickor och kvinnor som har deltagit i utförandeverksamheter, och mer än 450 flickor och kvinnor har deltagit i kortare verksamheter. Det är fråga om 90 000 verksamhetsdagar som ingår i de 17 miljoner statsrådet pratar om.
Skulle vi räkna på de kvantitativa målen kan vi se att vi har sparat in säkerligen minst det dubbla. Kvinnoforum är försiktiga och säger 20 miljoner kronor i indirekta besparingar och ökade inkomstskatteintäkter samtidigt som det har blivit vunna erfarenheter, material har producerats. Framför allt har det varit fortsatt verksamhet hos samarbetsparterna. Det är många fler parter än Kvinnoforum som ingår i detta.
Vi kan se att det har varit otroligt lönsamt för både finansiärer och skattebetalare. Det viktigaste värdet är de personer som finns i verksamheterna: Mia, Sofi och Lena.
Jag har försökt tydliggöra att det har varit lite underliga beslutsvägar med kort framförhållning - eller till och med efterförhållning. När regeringen fattade sitt beslut 1997 var det för ett år i taget. Men det framgick tydligt att det var fråga om ett femårigt projekt man ansökte om. Vägen fram till de olika åren har varit lite annorlunda. Jag skulle gärna vilja höra några kommentarer.
Första ansökningsåret blev det ett beslut om 5 miljoner. Nästa år, som var ett valår, blev det, på begäran av ansvarigt departementsråd, att ansökan skulle tas vid sidan om och att det inte fick vara fråga om mer än en och en halv miljon. Det året fick man 1,625 miljoner. För ansökan år tre var uppmaningen att lämna ansökan direkt till ministern och inte till tjänstemän i regeringsdepartementet. Det var likadant även för ansökan år fyra. Eftersom projektet då var etablerat, och det var ett år kvar, lämnades ansökan för år fem direkt till departementet, som är den normala hanteringen av ansökningar. För att göra det tydligt användes även det som hade saknats för ansökan år två. Det var därför det var en stor summa det sista året. Då fick man uppmaningen att komma in med en ny ansökan som sedan avslogs i maj 2004. Då hade man redan kommit halvvägs in i verksamhetsåret och hade inte någon möjlighet att avsluta det hela.
Därför återupprepar jag min fråga från interpellationen. Det här är ett allvarligt övergrepp, och jag skulle gärna vilja ha kommentarer.