Fru talman! FN:s arbete för fred, jämlikhet och
demokrati samt för social och ekonomisk rättvisa
äventyras av att världens rikaste och mäktigaste na-
tion, USA, inte fullföljer de avtal som finns och inte
tar sitt ekonomiska ansvar. FN:s ekonomiska situa-
tion är, som säkert många vet, bekymmersam. Bl.a.
kostar de fredsbevarande insatserna i Kosovo och
Östtimor stora pengar.
USA har under flera år underlåtit att betala sin
medlemsavgift, vilket har resulterat i att landets skuld
till FN vid förra årets slut uppgick till inte mindre än
1,6 miljarder dollar. Det gick så långt att USA riske-
rade att mista sin rösträtt i generalförsamlingen, vilket
naturligtvis skulle ha inneburit en betydande diplo-
matisk prestigeförlust för landet. Realpolitiskt saknar
dock en förlust av rösträtten betydelse, eftersom USA
ändå skulle ha kvar sin plats i säkerhetsrådet och
därmed kunna utnyttja sin vetorätt.
Den amerikanska kongressen gick efter påtryck-
ningar från olika håll som en kompromisslösning med
på att betala 926 miljoner dollar av den totala skulden
under en treårsperiod. Men av dessa var det endast
100 miljoner som man sade sig vara villig att vill-
korslöst betala. Resterande del avsåg man att betala
endast om ett tjugotal villkor som kongressen ställt
kunde uppfyllas.
Några av kraven var att USA:s andel av FN-
budgeten i fortsättningen skulle sänkas från nuvaran-
de 25 till 22 % och från 31 till 25 % vad avser bidra-
gen till fredsbevarande operationer samt att den kvar-
varande skulden på nästan 700 miljoner dollar helt
avskrevs. Det är i det här sammanhanget värt att note-
ra att EU som andel av budgeten betalar 37 % och
Japan 20 %, trots att Japan inte har säte i säkerhetsrå-
det.
Uppgörelsen i USA:s kongress nåddes först efter
ett antal märkliga turer kring främst republikanernas
krav på restriktioner för de amerikanska bidragen till
internationella organisationer som arbetar med fa-
miljeplanering och som förespråkar aborträttigheter i
bidragsländerna. Flera av kongressledamöterna före-
faller totalt okunniga om de problem som finns i den
fattiga delen av världen. Hur ska man kunna bekämpa
aids i de afrikanska länderna om man inte tillåter en
fungerande preventivmedelsteknik?
USA:s krav är att likna vid utpressning. Tillmö-
tesgår inte övriga medlemsstater USA:s krav får inte
FN det ekonomiska tillskott som är nödvändigt för ett
fortsatt engagemang i Kosovo, Östtimor, Cypern,
Kongo, Angola osv. USA:s agerande kan komma att
undergräva förtroendet för FN och förstärka konflik-
ten mellan världens fattiga och rika länder. Den makt-
förskjutning som skett i världen genom USA:s domi-
nans och självpåtagna rätt att självständigt agera i
olika konflikter kan också i sin förlängning äventyra
världsfreden.
Sverige måste inta den hållning som vice statsmi-
nister Lena Hjelm-Wallén gav uttryck för under en
frågestund i riksdagen i december förra året. USA ska
fullgöra sina skyldigheter som medlemsland och
betala hela sitt skuldpaket till FN inom anvigen tid
och utan villkor.
När detta väl skett menar jag emellertid att det kan
finnas skäl för att seriöst diskutera om olika länders
andelar av FN-budgeten bör ändras. Statsminister
Olof Palme framförde vid FN:s 40-årsjubileum 1985
idén om att sänka taket för de största bidragsgivarna i
syfte att inte göra FN alltför beroende av något en-
skilt land. Därigenom skulle en upprepning av en
liknande utpressningssituation som nu föreligger
kunna undvikas i framtiden. Olof Palme nämnde inte
några siffror i New York, men i de diskussioner som
senare fördes var ett tak på 15 % det som var mest
aktuellt. En sådan diskussion bör dock starta först
efter det att USA fullgjort sina skyldigheter och be-
talat tillbaka de pengar som amerikanerna hållit inne
men som rätterligen tillhör FN.
Det kan också vara på sin plats att nämna att USA
tjänar miljarder dollar årligen på att FN är lokaliserat
till New York och att mycket av FN:s upphandling
sker inom USA.
I likhet med Viola Furubjelke menar jag att det
också finns starka skäl för att förändra säkerhetsrå-
dets både sammansättning och arbetssätt. Vetorätten
måste förändras. Den uppstod som en konsekvens av
andra världskriget och hade kanske ett visst berätti-
gande under det kalla krigets dagar. Men i dag ser det
säkerhetspolitiska läget helt annorlunda ut, och veto-
rätten har nu en förlamande inverkan på FN:s möjlig-
heter att skyndsamt agera vid svåra konflikter. En
anpassning till den situation och de problem som
råder i världen i dag är nödvändig. Jag är medveten
om att det är förenat med svårigheter. När det gäller
vetomakten råder Moment 22. Förslag om föränd-
ringar av vetomakten kan effektivt stoppas genom att
någon av de tidigare s.k. stormakterna använder sig
av den.
Trots detta menar jag att den svenska regeringen
aktivt och oförtrutet bör arbeta vidare för att få ett
slopande av vetorätten till stånd, både inom EU-
kretsen och även som en fri och självständigt tänkan-
de nation med ett grundmurat gott rykte i FN-
sammanhang, ett rykte som säger att Sverige faktiskt
alltid vågat vara både obekvämt och ifrågasättande.
Jag kan inte inse att vår profil måste bli alltför utslä-
tad på grund av vårt medlemskap i EU.