Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna, självklart. Jag vill också konstatera att massmediefrågor är komplexa och inte alldeles enkla att ta till sig och förstå effekterna av.
Jag kan vidare dock konstatera att det förslag till beslut som kammaren i dag har på sitt bord inte är särskilt komplext. Det syftar i första hand till att säkerställa att TV 4, eller det företag som innehar koncession att sända reklam över hela riket, ska betala koncessionsavgift även sedan nedsläckningen av det analoga nätet har börjat. För den enskilda medborgaren har det här nästan ingen betydelse alls, praktiskt sett i varje fall mycket begränsad betydelse.
Det här är ett led i det beslutsfattande som följer av den breda majoritetens beslut i riksdagen att det analoga nätet ska släckas ned och att vi ska övergå till att sända television i det digitala nätet. Det är alltså en konsekvens av detta.
Det hade naturligtvis varit bra om vi hade haft ett bredare förslag där koncessionsavgiftens storlek och sättet för nedtrappningen hade varit mer exakt uttryckt. Det finns ju i kammaren egentligen ingen oenighet om att TV 4 i det här läget ska betala koncessionsavgift. Moderaterna är i och för sig emot koncessionsavgifter, men som förhållandena nu är finns det enighet om detta.
Frågan är egentligen hur mycket man ska betala och på vilket sätt avgiften ska trappas ned i förhållande till de utgångsvärden som fanns. Syftet med koncessionsavgiften är att TV 4 inte ska få en särställning på reklam-tv-marknaden. Den särställning man har ska man få betala för med den här koncessionsavgiften. Det är väl alldeles uppenbart att när fler och fler kan titta på digitala sändningar ändras den här särställningen för TV 4.
Det har varit uppenbart under flera år att det fanns anledning att se över avgiften och att också ta ned den. Det utreddes ju av Marianne Eliasson. Det föreslogs i hennes utredning ett nedtrappningssystem som man kan säga underkändes av de flesta remissinstanserna. Regeringen utarbetade senare promemorior kring de här frågorna som också underkändes av remissinstanserna. Ett av regeringens problem är att branschen som sådan har så olika uppfattning om hur stark den här särställningen faktiskt är, vad den är värd i pengar och hur man ska hantera den.
Regeringen har i det här sammanhanget sagt att man återkommer i budgetpropositionen med närmare beskrivning av hur koncessionsavgiften ska trappas ned i takt med att tv-sändningarna övergår från analoga till digitala tekniker. Man kan naturligtvis tvivla på att regeringen kommer med det där i budgetpropositionen. Det kan ju ge lite effekt här i kammaren. Men vi får naturligtvis ändå avvakta och se vad som händer på det här området. Min uppfattning är att man i anslutning till budgetpropositionen klarar ut det här så att TV 4 och även vi andra vet vilka regler som gäller.
Det tillkännagivande som Ingvar Svensson refererade till om reduktion av koncessionsavgiften och förhållandet mellan digitalt och analogt handlade ju egentligen om att regeringen skulle undersöka möjligheten att det endast för analoga sändningar skulle betalas koncessionsavgift. Det handlade inte om något beslut i riksdagen om hur det skulle vara på den här punkten.
Jag bortser, fru talman, från resonemangen om bristande respekt och annat sådant som har tagits upp i de här sammanhangen. Jag tänkte dock något uppehålla mig vid två saker som återfinns i mer begränsade reservationer. Den ena är ikraftträdandetiden. Den ändrar utskottet från den 1 juli till den 1 augusti för att man ska nå den tid mellan beslut och utfärdande av förordnandet som utskottet har uttalat sig för.
Sedan finns det en reservation som handlar om sent propositionsavlämnande. Det kan man på allmänna grunder beklaga. Det är bra om propositionerna kommer i god tid. Den ena misskötseln av den här frågan motiverar i och för sig inte den andra men jag har tagit reda på att under de borgerliga regeringsåren, för det är väl de som kan vara intressanta att jämföra med, lämnades drygt 50 propositioner efter den tid som riksdagen hade fastställt vart och ett av åren 1992, 1993 och 1994. Till och med kompletteringspropositionen våren 1994 blev försenad.
Bland de här drygt 50 var exempelvis propositionen om folkomröstning om EU, och det kan finnas andra också att räkna upp. 30 propositioner var inte ens aviserade i någon propositionslista. Det är möjligt att Henrik S Järrel och andra som nu bröstar upp sig en del i den här frågan skulle studera historien innan man driver sina teser alltför långt på den punkten.