Fru talman! Jag vill då säga att jag är väldigt glad över att Gunnar Lund har sluppit att uppleva den verkligheten. Det är en verklighet som består av telefonsvararservice på vårdcentralen, där du via knappval ska ange vilket vårdlag du vill bli kopplad till, vid vilken tid du vill bli uppringd, ditt telefonnummer, personnummer och så vidare. Är man i en situation där man är svårt sjuk är det väldigt knepigt att hävda sin rätt.
Jag vill också ge ett annat exempel. Eftersom det förra var från ett landstingssammanhang väljer jag nu i stället ett exempel från en statlig myndighet, nämligen CSN, som jag också nämner i min interpellation.
Var och en som har studerat vet för det första hur svårt det är att komma i kontakt med CSN, Centrala studiestödsnämnden. För det andra kan den som har tagit studielån och är småbarnsförälder till exempel hamna i en ekonomiskt knepig situation. Begär man då uppskov svarar CSN: Vi tar ingen hänsyn till försörjningsbörda. På socialkontoret i den kommunala regin svarar man: Vi tar ingen hänsyn till studieskulder. Hur ska vi under sådana förhållanden kunna uppmana våra ungdomar till vidare studier?
Jag kan förstå att detta kanske är väl detaljerat, men det är en verklighet som jag har upplevt. Jag känner det som en stark moralisk plikt att föra fram de här sakerna och belysa hur människor kan uppleva maktlöshet i sin vardag.
Jag vill ändå tacka Gunnar Lund för hans svar. Vi får fortsätta att kämpa med detta, och vi är på god väg.