Fru talman! Först ber jag att få gratulera fru
finansministern till deltagandet i de lyckade
förhandlingarna nere i Europa. Jag håller med om
att EU är ett av de verkligt få och förnämliga medel
som finns för oss att skapa riktiga arbeten i Sverige.
Vi tackar Europa för det och även vårt folk, om de
någon gång i framtiden går med på EU-
medlemskap. Men vi måste ju göra någonting
alldeles själva. Jag återkommer till det.
Det var en ganska fräsch attack -- jag vet inte om
den berodde på att finansministern hade surnat till,
eftersom vi nu har diskuterat bra länge -- på
antagonisten och pösmunken Persson eller
bluffgubben eller vad det var. Det var också ett
ganska bra klarläggande om vissa ekonomiska
grundbegrepp som jag själv har haft stora problem
med att få fram i denna kammaren så att folk
verkligen förstår, nämligen vad offentliga jobb och
offentliga finanser innebär osv.
Jag vill nu fråga om några enkla saker när vi är i
Sverige. Enligt all statistik, alla experter och alla
möjliga människor som fru Wibble själv har träffat
har vi ett stort problem i Sverige. Nu talar jag inte
om arbetslösheten för den är så att säga ett internt
problem i Sverige utan om problemet som alla ser
det utifrån, nämligen den galopperande
statsskulden. Vad är det som skall hända med den?
Det ni åstadkommer är något typiskt politiskt, en
minskande ökningstakt eller något liknande. Det är
det bästa man kan säga. Men i stort sett skenar den
vidare, om den nu travar på eller galopperar, vad
vet jag. Men läget är i alla fall utomordentligt
allvarligt.
Finansministern liksom statsministern har på en
direkt fråga från mig gång på gång sagt att man skall
sätta in alla klutar och jaga reda på alla möjliga sätt
att begränsa utgifterna. Det skulle minsann inte
finnas några heliga kor etc. Var är de åtgärderna
nu? Kommer det något i
kompletteringspropositionen som har någon
betydelse i sammanhanget?
Vidare ber jag finansministern om ett intellektuellt
hederligt svar på frågan om hon anser att det
saneringsprogram som regeringen lagt fram räcker
i det läge som vi ser i dag. Jag påstår att det inte
räcker. Det som behövs är någonting i
storleksordningen dubbelt så mycket.
Till sist kan jag inte låta bli att påminna om vilken
tur det var att det gick åt pepparn för er i regeringen
i november 1992. Tänk om ni hade lyckats med att
till varje pris försvara den svenska kronan. Då hade
det varit rena kalabaliken här i dag. Det kanske
vore trevligt med litet ödmjukhet i den frågan, men
det vore väl att gå för långt.