Herr talman! Näringsutskottet tillstyrker
regeringens proposition om ändring i
Studsvikslagen, och jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i betänkande NU10. Förslaget i
propositionen om avgiftshöjning ligger mitt
emellan reservationen och meningsyttringen i
utskottsbetänkandet, och därmed framstår
förslaget som väl avvägt.
Bakom Studsvikslagen, och ännu tydligare bakom
finansieringslagen för kärnavfall, ligger tidiga
tillämpningar av det som vi nu kallar
producentansvar. Producentansvaret är i sin tur ett
självklart inslag i vårt marknadsekonomiska
system. Priset på en vara eller tjänst skall avspegla
hela den resursuppoffring som den kräver inte bara
för produktion och distribution utan också för att ta
hand om avfallet. För kärnkraften är den principen
mer konsekvent tillämpad än för andra energislag.
Studsvikslagen innebär också att kärnkraften får
bära vissa av sina utvecklingskostnader, närmare
bestämt avvecklingen av vissa forskningsreaktorer
och omhändertagande av avfall och bränsle från
dessa m.m.
I propositionen 1988/89:37, som riksdagen
godkände, redovisades underlaget för
Studsvikslagen. Där förutsattes en drifttid för varje
produktionsreaktor på 25 år. Det är något som
ligger fast i dagens energipolitik -- alltså inte 40 år
som Bo G Jenevall lät antyda i sitt inlägg.
Kostnadsbedömningarna slutade då på ca 1,1
miljarder kronor för de åtgärder som skulle
finansieras med Studsviksavgiften -- som därför
sattes till 0,1 öre per kWh. Det regeringen nu med
näringsutskottets tillstyrkan föreslår är en
anpassning av avgiften med en ökning på 0,05 öre
till det nuvarande kostnadsläget för de aktuella
åtgärderna.
Reservationen från Ny demokrati bygger alltså på
en annan energipolitisk grund -- 40 års livslängd för
reaktorerna -- än den som vi i samförstånd över
blockgränsen har kommit överens om vad gäller
kärnkraftsreaktorernas livslängd. Jag menar inte
den tekniska livslängden -- som uppenbarligen Bo
G Jenevall talar om -- utan den
samhällsekonomiska livslängden som tar hänsyn
också till andra faktorer än de rent tekniska.
Vänsterpartiets meningsyttring innebär en mer
realistisk linje än den partiet intog 1988. Då
föreslog Vänsterpartiet att avgiften skulle sättas till
1 öre. ''Intet prutades dock men så småningom
prutades 80 %'', för att travestera ett litterärt citat.
Blir det pengar över med avgiften 0,2 öre, får väl
överskottet användas för att finansiera
utvecklingen av andra energiformer menar Rolf L
Nilson i meningsyttringen. Men det strider dels mot
principen att varje energislag skall bära sina
kostnader, dels mot att Studsviksavgiften
statsrättsligt faktiskt är en specialdestinerad
punktskatt. Det senare konstaterade
näringsutskottet i betänkande 1988/89:NU7.
Därmed skiljer sig Studsviksavgiften från den avgift
som tas ut enligt finansieringslagen och som avser
reaktorernas produktionsavfall.
Herr talman! Propositionen och
utskottsbetänkandet är väl underbyggda.
Riksdagen kan lugnt följa beslutsförslaget att höja
avgiften från 0,10 öre till 0,15 öre med hjälp av en
ändring i Studsvikslagen.