Fru talman! Vi har hört FN:s generalsekreterare
säga att säkerhet och stabilitet är det brist på också i
Europa. Det är intressant när vi just denna dag skall ta
beslut som innebär att Sverige kanske får minskade
möjligheter att bidra till just säkerhet och stabilitet i
Europa. Det är något av ett ödets ironi att generalsek-
reteraren just denna dag skall poängtera det som bor-
de vara uppenbart för alla och som borde vara vägle-
dande när vi skall diskutera både säkerhetspolitiken
och försvarets framtida dimension och uppgifter.
Säkerhetspolitiken skall både ange det önskvärda,
hur vi vill se att utvecklingen skall formas, och kunna
gardera mot risker för det oönskade. Därför är det
betänkande och den proposition som betänkandet
bygger på en besvikelse. Det finns nämligen väldigt
lite angivet om den riktning som Sverige vill se när
det gäller säkerhetspolitiken. Däremot refereras det
mycket om det som har skett och sker och som oftast
har initierats från annat håll. Men i grunden är det
väldigt lite som talar om hur Sverige önskar se säker-
hetsordningen i Europa formas, hur säkerheten i Ös-
tersjöområdet skall formas. Vilken är Sveriges roll i
det här och hur skall vi, om det går illa, hantera det
hela? Vilken kapacitet skall vi ha för att kunna säkra
säkerheten och stabiliteten i Europa?
Kosovo är ett misslyckande. Det måste vi klart
och tydligt poängtera. Det faktum att det har skett i
Kosovo som vi kunde förutse skulle kunna ske och
som vi har debatterat i denna riksdag och på många
andra håll - likväl har det alltså skett - är ett miss-
lyckande som också är Sveriges misslyckande. Vi bär
vår del av detta misslyckande därför att vi inte har
mekanismer som kraftfullt nog kan förebygga.
Den alldeles centrala slutsatsen av Kosovo är väl
att vi inte kan nöja oss med det säkerhetsarbete som
vi hittills har bedrivit, utan vi måste se till att det
ytterligare intensifieras.
Vad är då Sveriges bidrag till detta? Ja, det första
som man blir förvånad över är diskussionen om neut-
ralitet. Om man nu skall bygga en säkerhetsordning i
Europa, kan den då bygga på idén om neutralitet?
Skall länderna stå neutrala i förhållande till varandra?
Är det så man bygger en stark och fin säkerhetsord-
ning i Europa, dvs. att neutraliteten bygger på att man
står likgiltig inför det som händer? Är det fråga om
neutralitet i närområdet står man likgiltig inför vad
som händer grannarna.
Om vi nu skall bygga en stark säkerhetsordning i
Europa skall Sveriges bidrag till detta vara att vi skall
kunna vara neutrala - att vi skall kunna stå likgiltiga
och inte behöva bry oss. Men det är en alldeles orim-
lig hållning att det, om man skall bygga en europeisk
säkerhetsordning, skall finnas begrepp som neutralitet
i detta. Själva grundidén är ju att ha ett gemensamt
ansvar för de delade värderingar som generalsekrete-
raren talade om. Då måste vi alla ta ett gemensamt
ansvar. Det är raka motsatsen till neutralitet. Det
innebär att man försvarar de gemensamma värdering-
arna. Det innebär att man känner ett ansvar för folk-
rätten, att man engagerar sig i brott mot folkrätten.
Det gör Sverige; det har vi gjort i Kuwait och det gör
vi i Kosovo. Vi står ju inte likgiltiga eller neutrala när
det gäller Kosovo, utan vi har engagerat oss.
Men om det sker brott mot folkrätten i närområdet
skall vi då stå likgiltiga? Är det då som vi inte längre
skall bry oss? Vi kan visserligen försvara folkrätten
när den ligger en bit bort men bryts folkrätten i vårt
närområde skall vi kunna stå likgiltiga. Det är faktiskt
vad som står i betänkandet och det är faktiskt det som
riksdagen, om betänkandet antas, säger.
Det är den signal vi skickar till våra nära grann-
länder - till våra nordiska grannländer, till medlem-
marna i EU och till kandidatländerna: Ni skall veta att
om det riktigt gäller har Sverige reserverat sig rätten
att stå likgiltigt. Vi kan samarbeta mer intimt. Vi kan
samarbeta oerhört nära. Men om det riktigt gäller -
om ni blir utsatta för ett övergrepp, ett gravt brott mot
folkrätten, kan Sverige säga att vi struntar i er.
Det är det centrala budskapet vad gäller just neut-
ralitetspolitiken.
Statsministern fick i en tidning en fråga om hans
syn om en EU-medlem skulle angripas. Statsminis-
tern svarade att han inte ens hade reflekterat över
frågan. Då ställer man sig lite undrande. Är det detta
att statsministern och kanske regeringen i övrigt inte
ens har reflekterat över frågan som ligger bakom
formuleringen? Man vill ju inte tro att det är sant. Det
skulle vara intressant att höra om någon annan i rege-
ringen har reflekterat över frågan om Sverige, om ett
nordiskt grannland eller en EU-medlem angrips, då
skall stå likgiltigt.
Neutralitetspolitiken är väl inte den rimliga slut-
satsen av Sveriges politik, utan snarast den minst
sannolika eller rentav den osannolika.
När det gäller att bygga säkerheten i Östersjöom-
rådet var Sverige mycket starkt och pådrivande fram
till augusti 1994. Det var ju då som uttåget av de
ryska trupperna skedde från Estland och Lettland.
Sedan har en hel del hänt. Det stora som hänt är fram-
för allt att Polen för några månader sedan gick med i
Nato. Vi har nu en politik inom Nato som är den
öppna dörrens politik som innebär att Nato står öppet
för de länder i Europa som önskar gå med och som
kan uppfylla villkoren för medlemskap.
Detta innebär att Östersjöns sydkust i dag helt och
hållet är inom Nato. Estland, Lettland och Litauen
söker medlemskap.
Dessa fundamentala förändringar i förändrings-
processen vore det också intressant om Sverige hade
en synpunkt på men det finns ingen synpunkt. Det
finns ett iakttagande av vad som sker. Men om Sveri-
ge tycker att det är bra eller dåligt framgår inte av
majoritetens betänkande.
Vi kan från Sveriges sida inte ens säga att det är
bra att Polen har blivit medlem i Nato. Vi kan inte ens
säga att vi tycker att det är bra att Estland, Lettland
och Litauen ansöker om medlemskap och att vi hop-
pas att de snarast möjligt skall komma med.
Vi säger egentligen inte heller någonting om den
militära samverkan i Norden. Vi har en nära samver-
kan i Bosnien och vi kommer kanske att få det också i
Kosovo. Skall vi bygga upp den militära samverkan i
Norden krävs det mer än bara samverkan. Det krävs
att vi också, om det här skall utvecklas, faktiskt ham-
nar i beroendeförhållande till varandra. Det finns
ingenting om detta, utan bara ett iakttagande av vad
som sker och vad som redan har blivit beslutat.
Det måste ju rimligtvis ändå vara så att Sveriges
hållning i närområdet är att vi skall vara tillsammans
med våra nordiska grannländer, med våra grannländer
på andra sidan Östersjön. Vi skall inte stå vid sidan
av utan fullt ut delta i den säkerhetsordning som
byggs upp. Vi vet i dag inte riktigt hur det kommer att
sluta. Vi sitter inte med facit i hand. Men Sveriges
bidrag måste ju vara att säga att vi skall delta, driva
på och fullt ut vara med tillsammans med våra nor-
diska och våra baltiska grannar. Vi skall inte stå vid
sidan av.
En avgörande del i att bygga en säkerhetsordning
är relationerna till Ryssland. Det är väldigt viktigt att
den politiken är tydlig och klar. Det är viktigt att
Ryssland är välkommet in i samarbetet. Det är den
alldeles avgörande attityden i Rysslandspolitiken.
Ryssland är välkommet in och skall icke stötas bort.
Ryssland är inte något annat, ett icke-Europa eller
något sådant. Ryssland är välkommet in på samma
villkor som alla andra deltagare i samarbetet, dvs.
man skall fullt ut respektera de spelregler som vi har
satt upp i Europa. Det är viktigt att vi är tydliga på
den punkten. Ryssland är också välkommet tillsam-
mans med sina trygga grannländer. Rysslands grann-
länder skall känna sig trygga i en situation där också
Ryssland finns med i samarbetet. Det är här, natur-
ligtvis, som Nato är så avgörande. Natos kanske vik-
tigaste roll i Europa är att se till att vi säkert och
tryggt kan integrera Ryssland i samarbetet.
Det är oerhört viktigt att inse att de här mekanis-
merna måste finnas. Vad skedde efter andra världs-
kriget? Jo, man förmådde integrera Tyskland, ett land
som då naturligtvis var föraktat av sina grannländer.
Det hade funnits koncentrationsläger, Gestapo hade
gått på gatorna. Men man förmådde integrera Tysk-
land i samarbetet därför att man byggde fasta struktu-
rer som höll i samarbetet, ett fast förpliktande samar-
bete.
Det är naturligtvis i grunden samma sak som
måste ske med Ryssland. Vi måste ha starka samar-
betsstrukturer som gör det möjligt att integrera Ryss-
land i samarbetet, och vi måste vara tydliga gentemot
Ryssland. I mitten av 1990-talet fick vi mycket kritik
för att vi inte hade varit tydliga nog när det gällde
Rysslands beteende i Tjetjenien, eller Rysslands rege-
rings beteende kanske vi skall säga. Tjetjenien är ju
faktiskt en del av Ryssland. Vi hade en tendens att
vara för svaga, att inte tydligt nog markera de värde-
ringar som vi står för. Därför måste Rysslandspoliti-
ken vara tydlig. Vi skall tydligt ange det vi kräver.
Det är också viktigt därför att den interna utveckling-
en i Ryssland påverkas av Europas hållning i övrigt.
Fru talman! Kosovokonflikten betonar för vår
egen del att vi har ett ansvar. Vi bär ett medansvar.
Det är inte så att andra har ett ansvar och att vi kan
titta på. Misslyckandet är, som jag sade tidigare,
också vårt misslyckande. Det är Sveriges regerings
misslyckande, och i viss mån naturligtvis också Sve-
riges riksdags misslyckande, att det som sker i Ko-
sovo kan ske.
För att vi skall ha möjlighet att återställa någon
form av fred i Kosovo så att man kan flytta tillbaka
kommer det att krävas resurser. Det kommer att krä-
vas resurser på många olika håll. Men här och nu är
det viktigaste att fokusera på de militära resurser som
kommer att behövas. Förmodligen kommer det att
behövas trupp inte bara i Kosovo utan kanske även i
Makedonien, Albanien och Montenegro. Vi kommer
kanske sammantaget att på Balkan eller västra Balkan
behöva ha 100 000-150 000 personer i olika former
av fredsbevarande - förhoppningsvis finns det en fred
att bevara - eller fredsframtvingande insatser.
Klarar vi då detta? Här har vi ett stort bekymmer.
Vi i Europa talar mycket om mekanismer och om
vikten av att göra det här. Samtidigt har Sverige, och
för övrigt också andra länder, dragit ned på sina re-
surser. Man har svårt att klara det här. Europa är i dag
mer beroende av USA kapacitetsmässigt än vad man
var i början av 1990-talet. Parallellt med retoriken om
vilket ansvar vi har, om hur viktigt det är att vi tar
ansvar, urgröper vi vår möjlighet att fullt ut göra
detta. Vi har inte den förmågan. Oavsett hur många
mekanismer vi bygger upp och vad det står i våra
fördrag måste det finnas både kapacitet och en för-
måga att komma samman och fylla fördragen med
innehåll. Kan vi inte enas blir det i alla fall ingenting
av, hur eleganta fördragen än är formulerade.
Här har vi tyvärr en klyfta mellan ord och hand-
ling som vi nästan är på väg att se vidgas. Besluten
om försvarets kapacitet i Sverige kommer att bidra till
att klyftan mellan ord och handling vidgas. Risken är
stor att vi får ett försvar som inte har kapacitet att
fullfölja det vi behöver på hemmaplan, de insatser vi
behöver göra för den europeiska säkerheten och de
förpliktelser som vi fortfarande har mot FN-systemet
i övrigt. De har ju inte försvunnit utan finns kvar. Det
är, tycker jag, viktigt i dag när generalsekreteraren
har varit här att betona detta.
Vi vet att det finns kritik inom FN för att Sverige
har dragit ned på ambitionerna vad gäller våra styrkor
i FN-sammanhang. Det fick man minsann höra när
man var i FN och FN:s generalförsamling.
Nu är vi i en situation där jag tror att vi får svårt
att klara de kanske över 2 000 personer som vi behö-
ver ha - män och kvinnor som kan behövas för freds-
bevarande insatser på Balkan. Risken är alltså att vi
här tar ett beslut som gör att vi de facto går emot de
vackra formuleringarna. Vi ökar klyftan mellan ord
och handling.
Slutligen fru talman, bara ett ord om en annan sak
som är viktig och som står i det här betänkandet. Det
gäller frågan om vapenexport. Skall vi ha en egen
industri i Sverige som i allt väsentligt skall kunna
tillgodose våra egna behov, som skall kunna överleva
som egen industri och inte bli beroende av import
utifrån och framför allt kanske import från USA, är
det nu tid att vi inom Europa utformar gemensamma
regler för vapenexporten. Och det är bråttom. Risken
är annars att vi inte har så mycket av egen vapenin-
dustri att slå vakt om.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.