Herr talman! Jag anser att regeringens skrivelse
Sverige, EU och handelspolitiken inför 2000-talet har
en alldeles för svensk och optimistisk inställning till
handelsliberaliseringarnas välståndshöjande effekter.
När WTO bildades stimulerades världsekonomin
kraftigt genom de sänkta handelshindren. Men det var
huvudsakligen EU, Japan och USA som var vinnarna.
Analysen av vilka som tjänar mest och vilka som
skulle behöva tjäna mest på världshandeln är bristfäl-
lig. U-länderna har fått allt sämre betalt för sina pro-
dukter. Den inhemska marknaden i u-länderna är för
liten för att ge företagen tillräckligt stor hemmamark-
nad.
Att öppna sig för världsmarknaden i ett läge när
produktionskapaciteten inom såväl jordbruk som
industri är svag inom ett land riskerar att leda till
underutveckling och avindustrialisering. Det är vad
som nu sker i Afrika söder om Sahara. De afrikanska
länderna har under 15 års tid genomfört handelslibe-
raliseringar och strukturanpassningar av sina ekono-
mier, men de har inte fått en förbättrad handelssitua-
tion och har inte heller dragit till sig utländska inves-
teringar.
I Sydostasien kan man däremot se en koppling
mellan handelsliberaliseringen och välståndsökning-
en. Men studier visar att de viktigaste grunderna för
detta var den politik som fördes på 50- och 60-talen,
som innehöll radikala jordreformer, omfördelning av
mark och rådgivningstjänster åt småbönderna. Det
medförde att böndernas köpkraft ökade, vilket skapa-
de en marknad för landsbygdsbaserad industri. Sam-
tidigt skyddades den inhemska industrin i ett över-
gångsskede, alltså protektionism, för att förhindra
utslagning genom övermäktig konkurrens från i-
länder. Jag vill med denna inledning säga att protek-
tionism i vissa sammanhang kan vara bra och nöd-
vändig för länder.
Jag har skrivit en motion där jag önskar en utred-
ning om, och vill ha en strategi för, hur den svenska
handelspolitiken inom EU och WTO skall utformas
för att målet om fattigdomsbekämpningen skall upp-
fyllas. Jag tycker att regeringens skrivelse är förenk-
lad, och att också debatten här ger en förenklad bild
av att det finns en lösning för alla, och att frihandel är
svaret på alla problem.
I Maastrichfördragets artikel 130u står det:
"Gemenskapens politik för utvecklingssamarbete,
som är ett komplement till medlemsstaternas politik,
skall främja en hållbar ekonomisk och social utveck-
ling i utvecklingsländerna, särskilt de mest missgyn-
nade bland dessa." I artikel 130v står det:
"Gemenskapen skall inom ramen för den politik som
den genomför beakta de mål som anges i artikel 130u
och som kan beröra utvecklingsländerna."
Det här måste betyda att EU har satt upp fattig-
domsbekämpning i u-länderna som ett mål, och att
detta skall samordnas med övrig politik som genom-
förs, alltså handelspolitik. Då funderar jag: Hur skall
vi inom EU, WTO och alla organisationer som vi är
med i, kunna uppnå det här målet och arbeta mot det?
Då tänker jag på att 1,3 miljarder människor lever på
mindre än en dollar om dagen. Jag kanske framför allt
kan få be den moderata företrädaren Karin Falkmer
att fundera över detta. Hur skall dessa människor, som
lever på mindre än en dollar om dagen, kunna delta i
världshandeln och efterfråga produkter? Jag har väl-
digt svårt att se hur de kan gynnas av en öppen
världshandel och av frihandel. De kan ju inte köpa
något eftersom de inte har några pengar.
Eftersom skrivelsen har det visionära namnet Sve-
rige, EU och handelspolitiken inför 2000-talet, vill
jag ta fram en annan visionär skrift, som heter Vårt
globala grannskap - den grundläggande visionen.
Den kommer från kommissionen för globalt samarbe-
te. Där pratar man bl.a. om gemensamma värderingar
och säger: "Först och främst måste dessa värden inbe-
gripa skyldigheten att ha omsorg om sin granne. I ett
grannskap är alla grannar. I vårt globala grannskap
omfattar därför vår skyldighet till omsorg alla som
bebor vår planet. Denna skyldighet är mer tvingande
ju större behov av omsorg en granne har. I dag står de
fattiga högt på listan bland dem som är i behov av
omsorg: den fjärdedel eller femtedel av världens
befolkning som inte har haft nytta av de anmärk-
ningsvärda ekonomiska framstegen. Vid slutet av 70-
talet uppskattade Världsbanken att ungefär
800 miljoner människor levde i 'absolut fattigdom'."
Det betyder att de saknade allt: mat, vatten, tak över
huvudet, skolgång, utbildning, hälsovård - - -
Sedan säger man: "UNDP:s rapport om mänsklig
utveckling (Human Development Report) 1995 har
siffran 1,3 miljarder, vilket innebär en ökning på mer
än 50 %." Det är de 1,3 miljarderna jag pratar om här,
de som alltså lever på mindre en dollar om dagen.
Trots att den globala ekonomin har utvecklats
femfaldigt under de fyra senaste årtiondena, har den
inte utrotat den värsta fattigdomen eller ens minskat
dess utbredning. Som ett resultat av detta samexisterar
för närvarande en sofistikerad, globaliserad och allt-
mer förmögen värld med en både globalt och inom
länderna marginaliserad underklass.
Utskottet skriver i sitt betänkande före avslaget på
min motion: "Det är angeläget, menar utskottet, att
olika politikområden, som t.ex. handels- och bi-
ståndspolitiken, samordnas och samverkar så att de
fattiga länderna blir delaktiga i den ökande globalise-
ringen." Men den här ökande globaliseringen har för
många länder medfört en ökad marginalisering. För-
sök har gjorts för att få med u-länderna på ett bra sätt
inom handeln. Loméavtalet är ett exempel. Det ska-
pades 1975 och omfattade huvudsakligen f.d. koloni-
er, 70 stycken, till några EU-länder. Avtalet handlade
t.ex. om lättnader i fråga om handelshinder, bistånd
och kompensation för fallande råvarupriser. Men
fortfarande är de här 70 länderna fattigast i världen,
och deras genomsnittsinkomst är lägre än den var för
tio år sedan.
De s.k. terms of trade har försämrats så till den
grad att förlusten av exportinkomster på grund av
fallande priser på t.ex. kaffe, kakao och te vida över-
stiger intäkterna från biståndet. Ni vet kanske att jag
är väldigt bekymrad över att vi har sänkt biståndet.
Det bistånd som ACP-länderna får från EU täcker
alltså inte ens upp de minskade intäkterna från expor-
ten.
EU:s import från de här länderna är minimal i
jämförelse med importen från andra regioner. De här
handelspreferenserna har inte givit någon avgörande
kompensation. Länderna i Sydostasien har t.ex. bättre
handelsförhållanden. Däremot är fortfarande de afri-
kanska ACP-ländernas export väldigt viktig för dem.
De exporterar hälften av det de exporterar just till EU.
De har alltså fortfarande kvar ett kolonialt beroende.
De exporterar obearbetade råvaror till 80 %. EU har, i
stället för att öka biståndet till ACP-länderna, sina
partner, sina f.d. kolonier, minskat det drastiskt till
förmån för mer näraliggande problemområden t.ex.
runt Medelhavet och i Östeuropa. Avtalet skall om-
förhandlas år 2000.
Det här avtalet har ju inte alls lyckats. Det var
tänkt att bli ett bra redskap för utveckling, men det
innehåller så många undantag. Jordbruksprodukter, de
viktigaste exportprodukterna för u-länderna, är undan-
tagna. Det är speciella kvoter. Det här med ur-
sprungsmärkning är kvar, och det avskräcker investe-
rare. Avtalet har också urholkats genom den konkur-
rens från Medelhavet som jag nämnde. Där har man
ju både kortare transporter och bättre produktionska-
pacitet. Den allmänna handelsliberalisering som har
skett över världen har ju gjort att den fördel som de
här länderna eventuellt hade tidigare har gått förlorad.
1975 var ACP-ländernas andel av världens samla-
de export 3 %. Nu 1995, tjugo år senare, är den halve-
rad. Den är bara 1,5 %. Det är inte så att de här län-
derna är längst ned på skalan men att de utvecklas i en
positiv riktning. De är längst ned på skalan och klyf-
torna ökar. Gapet växer hela tiden.
I ett samarbete mellan kyrkor och folkrörelser i
Sverige och EU i de s.k. liaison-kommittéerna, skri-
ver man i den svenska gruppen att det finns en övertro
på utrikeshandeln inom Lomésamarbetet. Den har inte
blivit den motor för utvecklingen som man har hop-
pats. Erfarenheten visar att en ökning i handeln inte
alltid automatiskt innebär en minskning av antalet
fattiga. Det kan t.o.m. vara tvärtom. I Latinamerika
har t.ex. en ökning i handeln gått hand i hand med
ökade inkomstskillnader och ett växande antal fattiga.
Det är också tydligt att en exportdriven utvecklings-
modell inte fungerat i Afrika. Man kan därför fråga
sig om det inte finns en övertro på utrikeshandelns
roll för ett lands utveckling.
EU-kommissionen har kommit med en grönbok
inför förhandlingarna om Lomé som skall börja i
september 1998. Jag vill dock varna för att dra u-
länderna över en kam. De är så olika. De är inte en-
hetliga. De behöver naturligtvis stöd inför de här
förhandlingarna, för de har inte samma resurser som
EU för att förbereda sig. Sedan kan man också fråga
sig om det bara är de gamla ACP-länder som skall få
vara med i de här förhandlingarna. Man kan fråga sig
om det inte är dags att alla de fattigaste och minst
utvecklade länderna behandlas - jag skall inte säga
likvärdigt, men att de i alla fall får samma chans oav-
sett om de har varit kolonier eller inte.
De enskilda organisationerna, kyrkorna och nä-
ringslivet har utarbetat ett dokument där det viktigaste
kravet är att EU skall prioritera fattigdomsbekämp-
ningen och ta upp den som en integrerad del av utri-
kespolitiken och handelspolitiken. Det stämmer med
Maastrichtavtalet, där det står att man skall arbeta för
en hållbar ekonomisk och social utveckling. Jag hop-
pas inte på att riksdagen bifaller min motion. Jag
tänker herr talman, inte yrka bifall till den. Jag hoppas
ändå att mitt inlägg här kan bidra till att öka fokuse-
ringen på fattigdomsbekämpningen som ett övergri-
pande mål för EU:s, och därmed Sveriges, handels-
politik.