Fru talman! Som vi har hört tidigare i debatten behöver miljömålssystemet förändras, inte minst för att det ska vara möjligt att nås.
När den nya miljömålsstrukturen togs fram skrev man i propositionen: Bedömningar av möjligheterna att nå miljömålen bör göras utifrån ett helhetsperspektiv.
När måluppfyllelsen nu utvärderas av myndigheterna konstateras att målen i praktiken är omöjliga att nå, trots att Sverige oavsett regering har fört en väldigt ambitiös miljöpolitik.
I den senaste miljömålsuppföljningen ansågs endast 1 av 16 miljömål vara möjliga att nå med beslutade styrmedel. Samtidigt bedöms måluppfyllelsen oberoende av andra samhällsmål. Och ett ouppnått mål leder ofelbart till förslag på nya styrmedel, detta trots att sådana styrmedel ofta går stick i stäv med andra samhällsmål som inte har preciserats på samma detaljnivå. Miljömålens preciseringar blir därmed överordnade andra samhällsmål, och inte sällan på kollisionskurs med dem.
De myndigheter som beslutar om och arbetar med de frågor som avgör miljömålens uppfyllelse är desamma som utvärderar miljömålen. Det är olämpligt att myndigheterna i praktiken utvärderar sin egen verksamhet, särskilt när det får så stora samhällskonsekvenser. En fristående organisation, oberoende av övriga miljömyndigheter, bör uppdras att utvärdera hur miljömålen ska nås.
Ett annat problem är att miljömålens preciseringar är utformade på ett sådant sätt att de i praktiken inte kan nås. Exempelvis tolkas preciseringarna som att inga arter ska vara hotade. Det är av olika skäl omöjligt att uppnå med Artdatabankens definitioner av hotade arter. Många arter är hotade för att de är sällsynta, och sällsynta arter är något som naturligt förkommer i alla ekosystem. Med tolkningen av denna och andra preciseringar kan målen inte nås, inte ens i teorin. Det finns till exempel i dag inga åtgärder som skulle kunna vidtas och som leder till att miljömålet Levande skogar kan anses vara nått.
Under nuvarande förutsättningar tappar systemet sin trovärdighet. Det är därför angeläget att man ser över miljömålens preciseringar för att säkerställa att målen faktiskt är möjliga att nå. Miljömålen behöver också relatera till andra samhällsmål och ta hänsyn till helhetsbilden i samband med utvärderingar av målen, precis som det angavs i propositionen.
Fru talman! När man frågar skogsbranschen vad som är det absolut viktigaste styrmedlet för att klara omställningen är den entydig - en säkrad äganderätt. De senaste åren har äganderätten i skogen kommit att hotas på flera sätt. Tillämpningen av artskyddsförordningen och nyckelbiotopsbegreppet samt utredningsförslaget om föreningars rätt att överklaga avverkningsbeslut är exempel på detta. Århuskonventionen, som Sverige har implementerat och som ska säkra allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och ge tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, lägger stor vikt vid att skilja mellan allmänhet och direkt berörd allmänhet. Århuskonventionen tolkas på fel sätt när det inte är den direkt berörda allmänheten som hörs utan organisationer som inte alls bor och verkar inom det aktuella området.
Tyvärr fick vi för någon vecka sedan en dom i Mark- och miljööverdomstolen som pekar i helt fel riktning. Här var det en aktivistisk organisation som hade anmält markägarna efter att de lämnat in en avverkningsanmälan. Domen säger alltså att enskilda organisationer med mycket tydliga agendor kan överpröva både privatpersoners och privata företags rättigheter gällande brukande- och äganderätt till egen skog - men även statliga myndigheters beslut kring privatpersoners och företags markanvändning. Det är barockt, fru talman.
Detta om något pekar mycket tydligt på att man nu måste ta tag i den överimplementering av Århuskonventionen som vi länge har försökt få regeringen att ta tag i. Staten tycks vilja säga till markägarna: "Det är okej om du äger skog men inte att du brukar den." Därigenom smygsocialiseras den svenska skogen, något som måste motarbetas.
Sedan 2007 gäller artskyddsförordningen. De senaste åren har myndigheterna tolkat denna förordning alltmer extremt. Så som artskyddsförordningen är skriven är det möjligt för en myndighet att stoppa i princip alla skogsbruksåtgärder. Artskyddsförordningen är utfärdad med stöd av miljöbalken. Det innebär alltså att myndigheterna kan inskränka skogsägares användning av sin mark i princip obegränsat och ändå inte vara skyldiga att betala ersättning. Markägarens rätt till skälig ersättning måste säkras, fru talman.
Vi måste ställa om, och vi måste göra det nu. Om detta är samstämmigheten stor. En viktig faktor i detta, som många pekar på, är att identifiera möjligheter att korta industriella tillståndsprocesser. Här är inte minst industrin verkligen på tårna eftersom den vill ställa om, men då bromsar staten ivern i stället för att ge industrin en skjuts på vägen.
Industrins omställning är en av de absolut viktigaste pusselbitarna, och det vet regeringen. Man medger i budgetpropositionen att behovet av kortade handläggningstider för miljötillstånd i prövningar gentemot miljöbalken är viktigt, men det går väldigt trögt. Det ligger ett tillkännagivande färdigt sedan riksmötet 2016/17, så det är bara att köra på. Men regeringen segar och skyller på att man måste inhämta statistik. Industrin efterfrågar inte statistik, fru talman. Kör på!
År 2011 bildades Havs- och vattenmyndigheten. Myndigheten övertog vid skapandet uppgifter från det tidigare Fiskeriverket och Naturvårdsverket och ansvarar för hushållning av fiskeriresurser samt för miljömål för hav, sjö och vattendrag. Under myndighetens korta levnad har initiativ tagits som bör ifrågasättas starkt. Bland annat ville myndigheten införa en statlig skatt på enskilda avlopp trots att kommunerna utövar fullgod tillsyn över avlopp.
Under många år har myndigheten arbetat för att införa obligatoriska spårbarhetskrav inom fiskeri, och 2019 trädde det i kraft, om än efter kraftiga förseningar. Myndighetens arbete har byggt på en övertolkning av en förordning om inrättande av ett system för att säkerställa att den gemensamma fiskeripolitiken följs. Inget annat land har infört ett obligatoriskt spårbarhetssystem. Effekten har blivit att svenska fiskeriföretag har fått stora problem. Inom dagligvaruhandeln har vissa aktörer sett sig tvungna att helt avstå ifrån att sälja produkter som omfattas av systemet. Följden har blivit att konsumtionen styrts mot fisk som är fångad i tredjeland.
Fru talman! Vi skulle behöva ha en hel debatt bara om hur myndigheten agerar i frågor kring dammar och vattenkraftverk. Grundlagens skrivningar om äganderätten tycks inte gälla för småskaliga vattenkraftverk heller. De vattenförvaltande myndigheterna har länge pressat enskilda kraftverksägare och tänjt på tillämpningen av lagstiftningen, till den gräns att riksdagen blev tvungen att stifta ny lag. Denna är tydlig med att myndigheterna ska ändra sina vägledningar och föreskrifter så att Sverige fullt ut tillämpar alla förenklingar och undantag som EU-rätten medger. Dessutom beslutades det att förenklingar skulle införas för just den småskaliga vattenkraften.
Allt detta fick vattenmyndigheterna i uppgift att genomföra som ett treårigt uppdrag redan 2017. Nu skulle uppdraget ha varit slutfört, men tyvärr kan vi konstatera att väldigt lite har gjorts när det gäller förenklingar. Tvärtom har det gjorts mer komplicerat än tidigare. Vattenmyndigheterna struntar helt i vad lagstiftaren beslutat genom att skylla på Havs och vattenmyndigheten, som i sin tur skyller på vattenmyndigheterna och på EU. Ingen vill ta ansvar för den aktuella situationen, utan alla skyller på alla.
För ett år sedan tog vi ett nytt beslut i riksdagen om att underlätta för och främja den småskaliga vattenkraften. Regeringen har inte heller den här gången hörsammat majoriteten i riksdagen.
Fru talman! När det gäller vattenmyndigheterna anser vi kristdemokrater att möjligheten att överföra deras verksamheter till Naturvårdsverket och Jordbruksverket bör utredas. I de relaterade uppdragen bör införlivas ett främjandeuppdrag gentemot de näringar som verkar inom hav och vatten. Främjandeuppdraget bör förtydliga att verksamheten inte bara ska kontrollera att regler följs utan att man även ska göra det lättare för och stödja företagen.
Med detta vill jag yrka bifall till Kristdemokraternas reservation nummer 20.