Herr talman! Den förändring av ägarstrukturen
hos SAS som vi nu ska diskutera är ett steg i rätt
riktning. Vi moderater tycker dock att steget är något
för litet. SAS har under många år haft en snårig ägar-
krets bestående av tre nordiska stater med var sitt
nationellt börsnoterat bolag där de tre nordiska stater-
na haft ett 50-procentigt ägande. Sedan har vi haft en
privat ägarkrets med huvudsakligen privata ägare i
Danmark, Sverige och Norge.
Den av regeringen föreslagna förändringen leder
till att de tre nationella bolagen försvinner och att ett
skandinaviskt bolag bildas med säte i Sverige. De
statliga och privata ägarandelarna kommer dock att
vara precis desamma som tidigare.
Regeringens motivering för förändringen, som är
intressant och värd ett studium, är att SAS ska ges
samma förutsättningar som andra flygbolag, anpassa
sig lättare till en ökad avreglering. Man ska klara sig i
en hårdnande konkurrens. Man ska få lättare att kon-
solidera sig och att klara strukturella förändringar.
Man ska kunna uppnå slagkraftigare och effektivare
enheter och uppnå en ökad riskspridning.
Vi moderater ställer oss helt bakom dessa motiv
för förändringen av ägarstrukturen inom SAS, där-
emot är vi inte övertygade om att regeringen inte drar
de rätta konsekvenserna. Man stannar på halva vägen
och detta bidrar till att ett antal av angivna syften inte
kommer att kunna förverkligas.
Vi moderater anser, att de nordiska staterna helt
skulle ha avstått från sitt 50-procentiga ägande och
låtit SAS privatiseras i dess helhet.
De frågor vi ställt oss i samband med behandling-
en av regeringens proposition är följande:
Vad är det som gör SAS starkare med ett statligt
hälftendelägande? Ingenting, enligt vår mening, talar
för detta. Erfarenheten talar för det motsatta.
Kommer SAS att snabbare konsolideras med ett
bibehållet statligt hälftendelägarskap? Svaret är:
Verkligheten talar ett annat språk.
Kommer inte större riskspridning, större globalitet
och slagkraftigare och effektivare enheter att åstad-
kommas bättre om SAS vore helt privatiserat? Där är
det moderata svaret ja. Erfarenheten har visat det.
Ökar möjligheten att delta aktivt i affärer som
gäller företagsförvärv och fusioner med egna aktier
som betalningsmedel om det statliga ägandet ligger
kvar på 50 %? Man kan fråga sig om staten vid såda-
na tillfällen ska använda skattebetalarnas pengar för
att delta i de nyemissioner som kan vara nödvändiga.
Kommer inte SAS att bli en tungrodd koloss att
hantera vid företagsförvärv om man dels ska för-
handla om uppköp av eller samgående med andra
flygbolag, dels ska föra samtal med tre staters rege-
ringar? Jag tycker svaret i sig är uppenbart om man
ser till affärsmässigheten. Det blir inte lätt för SAS i
den situationen.
Herr talman! Låt mig ta Telia som exempel.
Det visar sig i dag att socialisternas försvar av ett
dominerande ägande i Telia under de senaste två åren
har begränsat Telias möjligheter att hävda sig på en
marknad med många och stora konkurrenter. Uppköp
av andra bolag har inte kunnat ske genom betalning
med egna aktier - något som är synnerligen vanligt
vid fusioner mellan stora bolag, där förvärven kan
kosta 10-tals eller hundratals miljarder kronor.
De socialistiska ambitionerna att äga kommersi-
ella bolag går inte att förena med den praxis, som
utvecklats bland de transnationella bolagen. Hänger
man inte med i den mördande konkurrensen är man
på sikt en förlorare, och vi moderater vill varken se
Telia, SAS eller den svenska staten som företrädare
för skattebetalarna som förlorare.
Har man sagt A så får man säga B, och det leder
klart till en privatisering av SAS.
Den självdestruktiva vandringen som socialdemo-
kraterna anträtt längs en alltmer murken socialistisk
återvändsgränd, kantad av ideologiskt ålderstiget
statsägande av kommersiella bolag har vad gäller
Telia lett till att den socialdemokratiska riksdags-
gruppen i sin helhet har gått i väggen. Den tvingas nu
backa tillbaka och halvt förblindade se ljuset från den
farbara marknadsvägen, där privata aktörer snabbt
och behändigt orienterar sig fram till kommersiella
fördelar.
Den verklighet för Telia som grinat illa i socialis-
tiska anleten, och som de nu tvingas acceptera, kom-
mer också att gälla SAS.
Det kommer inte under de närmaste åren att gå att
bibehålla ett 50-procentigt statligt ägande uppdelat på
tre stater, om SAS ska kunna hänga med i de struktu-
rella förändringar som flygbranschen kommer att
undergå. De globala bolagen kommer att bli större
och färre, och det gäller att äta eller ätas. De snabb-
fotade bolagen kommer att vinna. Är det någon uti-
från de erfarenheter vi har av statligt ägande som tror
att ett 50-procentigt statligt ägande i SAS ska kunna
vara en faktor som gör SAS bättre förberett för en
hårdnande internationell konkurrens på flygområdet?
Herr talman! Vi moderater hälsar den förändring
som ägandet i SAS nu innebär med tillfredsställelse.
Den är ett steg i rätt riktning men tyvärr inte tillräck-
ligt långtgående. Vi vill, som jag tidigare har sagt, att
hela SAS ska privatiseras. Det är aktieägarna och inte
de svenska skattebetalarna som ska stå riskerna när
SAS framöver kommer att tvingas till affärer där
risktagandet ökar. Det är inte de svenska skattebeta-
larna som ska vara med och betala vid kommande
nyemissioner utan det är privata risktagare.
Det är värt att notera att samtliga borgerliga parti-
er delar uppfattningen att SAS bör privatiseras.
Jag yrkar därför bifall till betänkandets enda re-
servation som Moderaterna, Kristdemokraterna,
Centern och Folkpartiet gemensamt står bakom.