Fru talman! Bo Bernhardssons beskrivning av de
krafter som rör sig i den här debatten äger i huvudsak
sin giltighet. Hur gärna man än skulle vilja tänka bort
detta faktum går det inte. De är vid handen. Vare sig
det är kommunpartiet, landstingspartiet eller statspar-
tiet kommer vi inte runt att det finns sådana intressen.
Det var återigen ett av motiven till att vi förlängde
remisstiden. Vi var oroliga för att om man skulle
kräva snabba besked skulle, om jag får uttrycka det
så, de här krafterna snabbt formera sig till ganska
väntade svar. Därför tyckte vi att det var rimligt att
man fick en chans att ta litet längre tid på sig.
Jag vill också gärna tillägga att EU-inträdet har
medfört förutsättningar som bör föras in i den här
diskussionen. De var förvisso kända i en mer teoretisk
mening tidigare, men vi börjar nu få en del praktiska
erfarenheter.
Det är klart att vi allvarligt måste fundera över hur
nationalstaten, om jag får använda det något högtidli-
ga uttrycket, skall möta de regionala kraven. Man kan
å ena sidan säga att regionerna, i den mening vi nu
talar om dem, är lagom stora när det gäller att ta hand
om en del fattade beslut, t.ex. när det gäller EU-
pengar och strukturfondspengar. Å andra sidan vet vi
att den typen av regioner är alldeles för små när vi
talar om påverkan i EU-strukturen. Då krävs det an-
nat. Då kanske till och med nationen Sverige är för
liten. Det krävs samverkan med andra för att åstad-
komma någonting.
Vi vet också att det i förlängningen av de mest ut-
rerade debattinläggen kring ökat regionalt självstyre
ligger risker för ökade regionala orättvisor. Jag tycker
att man skall ha med sig det, utan att på något sätt
försöka lägga sordin på den entusiasm som vi just nu
möter ute i många regioner, i Västsverige, i Skåne, i
sydöstra Sverige och i norr. Men det kräver litet tan-
keverksamhet för att hitta den korrekta formen, där
staten möter regionerna och där också nationalstaten
skall möta Europa.
Det finns, som Inga Berggren säger, litet olika
förslag i den här diskussionen. Det talas om regional-
förbund som en teknik. Andra talar om ett utvecklat
ansvar för landstinget. Andra i sin tur talar om ett
mycket tydligt regionalt parlament. Här krävs att man
sorterar begreppen.
Det är här någonstans som jag avstår från att ha
någon uppfattning annat än att jag konstaterar att det
vid sidan av Skåne finns väldigt många olika uppfatt-
ningar runt om i landet. Det är därför jag inte tror att
tiden nu är mogen för ett slutgiltigt ställningstagande,
men säger igen att det vore oerhört dumt av oss att
inte utnyttja den enighet som finns i Skåne för att
pröva någon eller några modeller. Det får vi åter-
komma till.
I tidsplanen ligger en proposition tidigast sent vå-
ren 1996. Där försöker vi döma av den här kompe-
tensfrågediskussionen åtminstone i sina delar. För-
ändringsarbetet när det gäller offentlig förvaltning
pågår självfallet ständigt. Även om det kan låta avläg-
set skall den Wickbomska kommissionen lägga fram
ett förslag vid årsskiftet 1996/97, och det är inte sär-
skilt långt borta.
Även här kan det komma en del synpunkter som
rör andra principer när det gäller regeringens och
riksdagens förhållande till sina myndigheter och na-
turligtvis också centralmaktens förhållande till sina
regioner. Det är möjligt att en del av de frågor som tas
upp i den Wickbomska kommissionen kommer att
beröra också den här diskussionen. Det får vi ta ställ-
ning till under våren.
Det är den konkreta tidsplanen. Förhoppningsvis
kommer en proposition i ämnet tidigast sent i vår.
Men vi kommer naturligtvis kontinuerligt att åter-
komma när det gäller frågor om statlig förvaltning,
framför allt som denna nu är under utredning.
Till Börje Nilsson kan jag bara säga att jag har
uppfattat budskapet, både i skrift och muntligt. Jag
återkommer i ärendet så småningom.