Herr talman! Den sittande regeringen har såvitt jag
kan se inte tagit någon närmare ställning i
konflikten på annat sätt än att den följer FN:s
påbud om sanktioner. Som jag sade i mitt tidigare
anförande hade den knappast kunnat göra
någonting annat så länge vi är medlemmar i FN,
vilket jag hoppas att vi ändå skall kunna fortsätta
att vara.
Hans Göran Franck ger uttryck för en viss naivitet
när han tror att FN skulle kunna utvidga sina
sanktioner mot Unita och att det skulle betyda
någonting. Han talar om sanktioner mot handel och
transporter. Men snälla Hans Göran Franck: det
finns ju praktiskt taget ingen handel med
omvärlden! Den handel som förekommer gäller
framför allt oljeprodukter, och det är MPLA-
regimen som har kontroll över den. I övrigt blir
varje form av sanktioner ett slag i luften.
Detta är en gerillaarmé som har slagits i bushen i
årtionden. Den är inte beroende av något slags
tillförsel utifrån. Vapen är det lättaste att få tag på
i den här delen av världen. I övrigt har man de
förnödenheter man behöver.
Livsmedelsförsörjningen finns ordnad genom
byarnas försorg.
Man måste inse att detta inte är ett krig i vanlig
mening. Detta är någonting helt annat, och kanske
i och för sig hemskare. Det enda man här kan
hoppas på är att samtalen i Lusaka kommer att ge
resultat och att de båda parterna kan enas om
någon typ av övergångsregering. Man skall ändå
komma ihåg att Unita behärskar 80 % av landet.
Det är områdena kring Luanda som man inte har
kontroll över. Men den större delen av landet är
under Unitas kontroll.