Fru talman! Statsrådet var inne på att jag hade läst hans svar eller hört hans inlägg felaktigt när jag uppfattade honom som nöjd. Jag tycker att det fanns sådana inslag i det hela, men jag ska gärna säga att jag blir lugnare om statsrådet inte är nöjd med situationen. Det ökar väl sannolikheten för att det sker något. Det är alldeles utmärkt. Jag ska inte rida mer på det i denna dag.
Det jag sade om rehabiliteringsinsatser hade att göra med att jag är förvånad att det är så pass få som får dessa insatser. Det har förvånat mig länge. Jag har haft det uppe i några olika sammanhang. Det kan ju ligga i botten - det kanske statsrådet har någon synpunkt på - att man inte tycker att rehabiliteringen ger effekt i det ganska låga antalet fall som man delar ut det till. I övrigt är det något annat som krävs - tidens gång, eller något sådant.
I den mån statsrådet har någon kommentar till om han tror att vi har hamnat på lagom nivå vad gäller rehabilitering är jag intresserad.
Jag tyckte mig inte uppfatta att statsrådet heller i det här inlägget kommenterade frågan om den lokala arbetsmarknaden och att det är så väldigt stora skillnader i landet. Att det ofta tycks ha ett samband med hur det ser ut på den lokala arbetsmarknaden visar flera undersökningar. En och annan kan säga att det väl inte spelar någon roll om en person som inte har försörjning får det via a-kassan eller via sjukskrivning. Men min tro är att det spelar roll för lösningarna att veta hur problemen ser ut. På många håll i landet ser det ut att bara vara problem på den ena sidan, medan det i själva verket är problem på den andra sidan.
Jag ska till sist anknyta något till det som Anna Lilliehöök tog upp om sjukvården. Det var ett befriande uppriktigt svar som vi inledningsvis fick av statsrådet i den delen. Jag ska inte hacka på det. Jag ska bara återigen uttrycka min stora förvåning - det har jag gjort många gånger här i kammaren, och partiföreträdare för mig - över hur oerhört svårt det tycks vara att få till stånd insatser från regeringens sida vad gäller en bättre samverkan mellan sjukvård och sjukförsäkring.
De första idéerna på det här området som jag känner till - det kanske finns ännu äldre - kom någon gång på 80-talet när den så kallade Bohusmodellen togs fram och man undrade varför man inte kunde få operera personer i stället för att betala dem sjukpeng, beroende på att det var två skilda kassor. Sedan har det förts många debatter här i kammaren i den frågan. Vi hade en för ett tag sedan. När jag nu läser Statskontorets utvärdering av det som kallas finansiell samordning, men uppenbarligen inte är samma sak som den gamla finansiella samordningen, verkar det finnas oerhört mycket att göra.
I vissa avseenden är ju Sverige ett framgångsrikt land och det händer många bra saker. Men det finns områden där man måste uttrycka förvåning över att saker kan ta så oändligt lång tid. Jag hoppas verkligen att det händer någonting med anledning av den senaste rapporten. Det lär väl inte kunna inträffa på allvar till 20-årsdagen av Bohusmodellens framförande, men det kanske kommer strax efteråt.