Herr talman! Jag tror att Kävlingeexemplet speg-
lar oron ute i Samhall. Man har hittills klarat precis
det som statsrådet läste upp, men om man inte gör
någonting för nästa år, tror jag att det är dags för
uppsägningar redan i höst för att man skall klara målet
under 1999. Jag tror att det är väldigt viktigt att Sam-
hall får ett besked i frågan om att det här verkligen
kan vara sant. Jag hoppas att det inte är sant, utan jag
hoppas att man kan ge Samhall det besked som stats-
rådet uttalat och som nu förs till protokollet, att strä-
van är att vidmakthålla antalet anställda. Det är oer-
hört viktigt - inte så mycket för Samhall som för de
arbetshandikappade. Det är de som är de viktiga.
De anställda i Kävlinge har alltså inte slutat utan
fått sluta. Det handlar alltså, som jag ser det, om upp-
sägningar. Jag är, utan att ha något belägg för det, litet
rädd för att det här är början på den oro som känns i
företaget. Jag hoppas att det är fel, men jag är litet
rädd för detta.
Statsrådet säger att de flesta av de 170 000 inte
söker jobb, och det är naturligtvis riktigt. Känner man
att det inte lönar sig, går man naturligtvis inte till
arbetsförmedlingen. Men om man skulle öppna slus-
sarna för de här människorna, är jag helt säker på att
det hos dem finns massor av arbetsförmåga som vi i
dag inte använder men som skulle kunna användas
vettigt utan att det kostar samhället speciellt mycket
pengar utan, som jag sade tidigare, tvärtom med vinst.
Jag är säker på att det är bättre att satsa i Samhall
och på lönebidrag än på passiva åtgärder. Det är
klassisk politik från vårt partis sida. Jag är också
säker på att det är ett dåligt sätt att spara, om statsrå-
det fortsätter att spara på Samhall. Jag tror att samhäl-
let förlorar på det. Jag hoppas och tror, även om inte
statsrådet kan säga det, att vi åtminstone till stora
delar är överens.