Herr talman! Först vill jag kommentera att det
skulle behövas 170 000 nya jobb för att det skulle bli
paritet med de icke arbetshandikappade. Det är klart
att man kan räkna så. Men de flesta av de här 170 000
söker ju inte jobb. De finns inte i den kategori som
söker jobb. Vår målsättning är att i första hand hjälpa
dem som finns hos arbetsförmedlingen eller hos AMI.
Däremot kan man säga att om de som i dag inte
står till arbetsmarknadens förfogande, alltså inte är
inskrivna på arbetsförmedlingen eller AMI, ser att det
går litet bättre för den grupp som är inskriven kom-
mer de att strömma ut. Så fungerar det också i den
vanliga arbetsmarknaden för icke handikappade. Det
behövs ett antal tusen nya jobb för den gruppen, det
är helt klart.
Jag tycker inte heller att det är en riktigt rimlig
jämförelse att säga att de arbetshandikappade trots allt
har uppgått till ett visst antal. De har inte blivit fyra
gånger fler, som de arbetslösa har blivit, och man kan
därför inte jämföra med fyra gånger fler i åtgärder.
Jag tycker att den jämförelsen haltar litet grand.
Jag blev vidare litet förvånad när Bo Nilsson tala-
de om de personer som slutar. I Samhalls egen studie
om Samhall, Merkostnader, en första analys, står det
faktiskt på s. 4 att uppsägning eller permittering ej
tillämpas. Samhall har inte sedan starten sagt upp
eller permitterat anställda med arbetshandikapp på
grund av arbetsbrist orsakad av konjunktur eller av
andra marknadsskäl.
Men jag vet också att man nu inför 1999, om det
inte händer någonting, åtminstone säger att man
tvingas att göra detta. Jag tar den oron på största all-
var, och det är därför som jag nu här kan säga att vi
under 1998 skall garantera att det inte blir uppsäg-
ningar. Hur det sedan blir för 1999 och 2000 får den
här analysen visa.