Herr talman! Ett första steg är naturligtvis att man erkänner att något kan vara ett problem. Det steget har vi då kanske gemensamt tagit. Statsrådet säger ju att det kan vara så att en del personer sorteras bort, men det beror i så fall på arbetsgivarnas fördomar, och då bör man angripa dem. Ja, självklart är det så. Men det som är viktigt är väl att statsrådet också är medveten om att den här medfinansieringen rent allmänt leder till en bortsortering av personer som har varit sjuka mycket och som därför betraktas som en risk av den som ska anställa. Det är någonting som har omvittnats från så många håll att man väl inte kan bortse från det längre.
Det är klart att jag delar uppfattningen att personer som har funktionshinder ofta kan vara oerhört pålitliga som arbetstagare, och man behöver inte alls riskera att de blir sjuka oftare eller längre. Det är bra att vi också är överens om att man inte vet hur det är med den saken. Man kan tro, till exempel, att människor som har utvecklat funktionshinder efter att ha varit sjuka ofta sorteras bort. Jag tycker att det är bra att det blir en undersökning av detta. Det ser jag fram emot, så att vi får ett bättre underlag att stå på här.
Jag tycker också att det vore bra om statsrådet medgav att det är oroande om stödet till funktionshindrade kvinnor är mera inriktat på ett passivt stöd än vad det är när det gäller män. Det är bra att män får ett stöd som är aktivitetsinriktat, men det borde naturligtvis också i lika hög grad, minst, gälla kvinnor.
Nu frågar statsrådet vad Folkpartiet har för politik. Det är klart att jag inte har utrymme att utveckla det nu. Jag kan bara helt kort hänvisa till att man i den gemensamma alliansens program som nyligen har framlagts pekar på, som en sådan här sak, att personer med funktionshinder som startar eget bör ges möjligheter att ansöka om och prövas för lönebidrag i egen anställning. Det kan vara en liten konkret sak. Men det är klart att vi har en handikappolitik som jag, eller någon annan från vårt håll, i annat sammanhang kommer att utveckla.
Avslutningsvis vill jag ändå en gång till ställa ungefär samma fråga som Ulrik Lindgren ställde. I svaret så säger statsrådet att vi kan bli bättre. Det finns anledning att vara vaksam på hur samhällets resurser fördelas mellan könen, och vi kan bli bättre på den punkten. Ja, den fråga man ställer är naturligtvis: Hur ska vi bli bättre? Eller som interpellanten frågade: Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta? I interpellationssvaret finns inte några nya åtgärder angivna. Nu har vi fått höra om en åtgärd som jag tycker är bra, nämligen att man ska göra en undersökning och se hur medfinansieringen slår i olika avseenden. Det tycker jag är en utmärkt åtgärd. Men den måste också leda till någonting för de personer som detta gäller. För de kvinnor som är drabbade av risken för dubbelt utanförskap är det bra att man bekräftar detta i en undersökning till. Men det är ännu bättre om statsrådet och regeringen, som ju har ansvaret till skillnad från oppositionspartierna, också har några åtgärder att komma med när man ännu en gång får svart på vitt på att de här problemen finns.