Fru talman! Som framgick av svaret och av Hans
Göran Francks interpellation finns det en stor
samstämmighet om behovet av samordning och
internationellt samarbete och att vi i Sverige är
aktiva på dessa områden.
Det har från regeringens sida --
Kulturdepartementet, Utrikesdepartementet och
statsministern -- varit många aktiviteter under de
gångna åren för att föra upp dessa frågor i relevanta
forum och för att få upp dem på dagordningen.
Exempelvis beslutade ESK i Rom i går att det skall
finnas möjlighet att ta upp massflyktssituationer på
ESK:s dagordning inom ramen för
säkerhetspolitiken, eftersom ESK har ett vidare
mandat.
Jag vill inte påstå att arbetet går snabbt. Det är ett
trögt arbete. Som Hans Göran Franck vet finns det
inom EU olika uppfattningar om behovet av ett
gemensamt ansvarstagande och hur detta i så fall
skall gå till.
Man kan säga att ett resultat av de förslag och
initiativ som kom fram i Athen var att det nu blev
uppenbart att det fanns stora motsättningar, mellan
å ena sidan England och Frankrike och å andra
sidan Tyskland. Detta kom vid det tillfället upp på
bordet, och det kan nu börja bearbetas också av
andra länder, som nu kan blanda sig i leken. Detta
är alltså inte längre en intern angelägenhet för de
tolv staterna.
Även om det kan rubriceras som ett misslyckande
att vi inte omedelbart fick en acceptans för
förslagen, kan frågan kanske ändå på sikt föras
framåt.
Hans Göran Franck tog också upp urholkningen av
asylrätten i Sverige. Som Hans Göran Franck sade
har jag varit mån om att sådana farhågor verkligen
undersöks, så att vi får fakta på bordet. Därför
finns det nu en utvärdering av praxis.
Jag vill dock rätta Hans Göran Franck på någon
punkt. Det är inte så att den peruanska flickan som
är i Holland ännu har fått något uppehållstillstånd
i Holland. De holländska myndigheterna kommer
senare att ta ställning till den frågan.
Hans Göran Franck tog upp de ryska judiska
flyktingarna. Regeringen hade ju i förra veckan ett
ärende som rörde denna grupp, och vi beviljade i
det ärendet de facto-flyktingskap, något som
naturligtvis kommer att bli vägledande för våra
myndigheter.
Hans Göran Franck menade också att det var en
hårdnande inställning från EU-länderna, framför
allt från ministerrådet, som har hand om
invandringsfrågor. Det stora problemet är att
frågorna över huvud taget nästan inte behandlas.
Man har i många år jobbat bilateralt med diverse
konventionsutkast, men det finns ännu inte några
ordentliga konventioner antagna. Det finns ingen
konvention om yttre gränskontroll, det finns ingen
Dublinkommission, osv. Och när det gäller
asylrätten och nivån på bedömningen, har ju
väldigt litet gjorts. Det finns inga som helst
bestämmelser eller regler på det området. Jag tror
därför inte att man skall rusa i förväg med mycket
säkra uttalanden om vad som är EU:s politik i de
här frågorna. Problemet är nämligen att det finns så
litet av politik över huvud taget.
Både Hans Göran Franck och Lars Moquist har
också tagit upp frågan om tillfälliga
uppehållstillstånd. Lars Moquist säger att Sverige
inte följer UNHCR, som vi i andra sammanhang
ger stor betydelse. UNHCR:s inställning är att det
är bra om man ger hjälp i närområdet och att
människor kan återvända till sina hem efter det att
katastrofen är över. Vi har från svensk sida ingen
invändning mot det, utan vi bidrar till den
politiken. Om flyktingarna däremot tvingas i väg
längre bort uppmanar UNHCR länderna att ge
åtminstone ett temporärt skydd, åtminstone ett
temporärt skydd. Det finns inte alls någon
rekommendation om att man inte skall kunna ge
permanenta uppehållstillstånd. Det är helt och
hållet en missuppfattning.
Min uppfattning är att om man bedömer att en kris
kommer att vara länge blir människorna tryggare,
säkrare och helare om man ger dem möjlighet att
försörja sig och skapa en framtid. Om dessa
människor bestämmer sig för att stanna när kriget
är slut, kommer de på detta sätt att ha bättre
möjligheter att bidra till Sveriges utveckling. Är det
så att de föredrar att återvända -- gärna med stöd
från Sveriges sida -- kommer de då också att ha
bättre möjligheter att faktiskt göra det. Det har i
andra flyktinggrupper visat sig att det är just de
starkare som tar steget att återvända. Det är den
gruppen som klarar ett uppbrott till. Därför är
Sveriges politik enligt min bestämda uppfattning till
fördel både för flyktingarna och för det svenska
samhället.