Fru talman! Vi har nu att behandla lagutskottets
motionsbetänkande som tar upp olika immaterialrätt-
liga frågor väckta i motioner från den allmänna mo-
tionstiden i höstas. Flertalet motioner avstyrks rutin-
mässigt med hänsyn till pågående utrednings- eller
beredningsarbete. Vi moderater deltar dock i två
reservationer, och vi beklagar att utskottsmajoriteten
inte anser sig kunna gå på vår linje.
Den ena reservationen - nr 4, som jag för övrigt
ber att få yrka bifall till - vänder sig mot att staten
alltjämt ska utse ordförande och två ledamöter i upp-
hovsrättsorganisationen STIM:s styrelse. Numera får
nog upphovsrättsorganisationerna i allmänhet och
kanske STIM i synnerhet anses stå så starka att staten
inte nödvändigtvis ska behöva hålla sin hand inne i
verksamheten.
Numera har vi faktiskt också fått sällskap i den
uppfattningen av åtminstone två socialdemokratiska
ledamöter i denna kammare av vilka den ene dess-
utom tidigare har varit ordförande i kulturutskottet.
De hävdar i sin motion att det statliga engagemanget i
STIM t.o.m., som det heter i motionen, kan få negati-
va kulturpolitiska effekter.
Det är bara att beklaga att dessa socialdemokratis-
ka motionärer inte har fått sina s-kamraters öron i just
denna fråga. Till saken hör nämligen också, fru tal-
man, att Kulturutredningen SOU 1995:84 i sitt slut-
betänkande föreslog att staten inte skulle utse ordför-
anden och två ledamöter i STIM:s styrelse eftersom
det skulle kunna ge intrycket av något slags neutral
statlig instans, vilket inte rimmar med organisationen
roll som partsföreträdare för upphovsmän.
Utskottsmajoriteten anför nu tvärtom att STIM:s
marknadsdominans motiverar offentlig insyn liksom
det faktum att STIM har att tillämpa internationella
konventionsförpliktelser.
Man skulle möjligen kunna hysa viss förståelse
för det resonemanget om det hade varit så att organi-
sationen hade befunnit sig i ett uppstartningsskede.
Men nu är den sedan länge etablerad, och behöver
inte inta en särställning i detta avseende jämfört med
andra upphovsrättstagarorganisationer. Varför har i så
fall inte dessa andra organisationer också av staten
utsedda företrädare i sina respektive styrelser? kan
man ju stillsamt undra. En del av dem har ju dess-
utom att tillämpa internationella konventioner när det
gäller att bevaka rätten till upphovsrättsliga ersätt-
ningar för sina medlemmar.
Nej, fru talman, det går inte att frigöra sig från
misstanken att här finns någon oklar prestigelåsning i
botten av ganska oklar grund.
Den andra reservationen, nr 5, tar sikte på att upp-
dra åt regeringen att låta utreda förutsättningarna att
eventuellt införa en s.k. arenarätt, droit de stade, som
man säger på franska, också i svensk rätt. Den finns i
en del andra europeiska länder. Det är framför allt av
intresse att utröna om man kan stärka - om uttrycket
tillåts - informationsupphovsrätten för arrangörer av
idrottsevenemang och där eterburna eller kabeldistri-
buerade sändningar kan bli aktuella för försäljning till
något produktionsbolag eller sändande TV- eller
radiobolag.
Här kommer också frågan om äganderätten till
visst evenemang in i bilden och principfrågan huruvi-
da någons rätt här kan anses ha företräde framför
någon annans. Detta bör enligt vår mening närmare
belysas, inte minst i ljuset av de erfarenheter som
vunnits sedan EG-direktivet implementerades och
bl.a. genom propositionen om den s.k. TV-listan.
Fru talman! Vi moderater står alltså bakom reser-
vation nr 5 men nöjer oss här med att nu yrka bifall
till reservation nr 4.