Fru talman! Gudrun Schyman har ställt tre frågor
till Ulf Dinkelspiel om Sverige och EMU. Men de
har överlämnats till mig. En fråga handlar om
konsekvenser av EMU för den svenska ekonomin
och två om den svenska förhandlingspositionen
rörande EMU.
Låt mig först ge en kort bakgrund och därefter
inleda med att besvara frågan om konsekvenserna
av EMU för svensk ekonomi.
Maastrichtfördraget har nu trätt i kraft och därmed
också den del av dess regelverk som rör den
ekonomiska och monetära unionen (EMU). EMU
skall enligt fördraget förverkligas stegvis. Den s.k.
andra fasen -- som inleds den 1 januari 1994 -- är en
förberedelsefas. För deltagande i själva
valutaunionen -- tredje fasen -- skall
medlemsländerna kunna uppvisa en ekonomisk
stabilitet som uttrycks i ett antal överenskomna
mått för inflation, räntor, offentliga finanser och
fast växelkurs, de s.k. konvergenskriterierna.
Såväl penning- som finanspolitik förs på nationell
nivå, och det ankommer på varje land att verka för
att uppfylla de överenskomna kriterierna på
stabilitet. En examination kommer enligt fördraget
att äga rum 1996 eller 1998 för att utröna om
förutsättningarna för bildandet av en valutaunion
är uppfyllda. Så långt fördragstexten.
I realiteten har emellertid den fortsatta vägen mot
valutaunionen blivit mer osäker. Den svaga
ekonomiska utvecklingen i Europa har bl.a. lett till
en kraftig försämring av de offentliga finanserna i
EU-länderna. Inom växelkurssamarbetet ERM
infördes i augusti bredare fluktuationsband, vilket
i praktiken innebär att de europeiska valutorna
flyter mot varandra. Beträffande kraven på sunda
offentliga finanser och stabila växelkurser har
förutsättningarna för ett tidigt uppfyllande av
Maastrichtfördragets kriterier därmed försämrats.
Det ekonomiska samarbetet i EU koncentreras i
dag i hög grad på att främja tillväxt så att den
mycket höga arbetslösheten kan minskas.
Gudrun Schyman frågar huruvida
konsekvensanalyser gjorts om effekterna för
svensk ekonomi av EU:s s.k. konvergenskriterier.
Konsekvenserna av ett svenskt deltagande i EU och
EMU har utretts i bl.a. Ekonomisk och monetär
union (DS 1992:116) samt Ekonomiska
konsekvenser av ett svenskt medlemskap i EG/EU
(UDH, mars 1993). Dessutom pågår ytterligare
konsekvensutredningar. Gudrun Schymans frågor
kräver emellertid väsentliga klarlägganden,
eftersom de utgår från ett allvarligt missförstånd.
De krav som ställs på EU-länderna för ett
deltagande i valutaunionen syftar till att säkerställa
långsiktig stabilitet i den ekonomiska utvecklingen
i valutaunionen. Kraven är under EMU:s andra fas
inte tvingande utan snarare riktmärken för
medlemsländerna. Tanken bakom referensvärdet
för budgetunderskottens storlek är exempelvis att
statsskulden inte skall öka som andel av BNP.
Dessa riktmärken -- låg inflation, låga räntor, sunda
statsfinanser och stabil växelkurs --
överensstämmer med målen för regeringens
ekonomiska politik.
Gudrun Schyman tror att konvergenskraven
tvingar Sverige att föra en ekonomisk politik som
vi ogillar. Det är fel. Regeringen för en ekonomisk
politik som främjar tillväxt och fler jobb samt ger
en stabil bas för välfärden. Det är samma politik
som leder till att konvergenskraven uppfylls. Det
går alltså inte att skylla på EU för en politik som
ger låga räntor och låga prisökningar; det gör vi för
att vi vill ha låga räntor och låga prisökningar, för
det ger fler jobb.
Det område där Sverige för närvarande avviker
mest från ett uppfyllande av konvergenskriterierna
gäller statsfinanserna. Det är nödvändigt att
reducera budgetunderskottet och det statliga
lånebehovet för att förhindra en destabiliserande
utveckling av statsskulden och för att stärka
förtroendet för den svenska ekonomin och den
ekonomiska politiken. Detta krävs för att få en god
tillväxt, vilket i sin tur krävs för att få fler jobb och
mindre arbetslöshet. Dessa mål är Sveriges egna
och har slagits fast av regering och riksdag, helt
oberoende av EU.
Regeringens mål är att i enlighet med
saneringsprogrammet eliminera det strukturella
underskottet i den offentliga sektorns finanser till
1998. Denna politik bedrivs -- och kommer att
bedrivas -- med utgångspunkt från vad som bäst
främjar uppnåendet av en god utveckling av den
svenska ekonomin, utan sidoblickar mot EU:s
konvergenskrav. Inte heller som medlem av EU
kommer Sverige därför att vara ''underordnat''
några ''tvingande'' krav på den ekonomiska
politiken från EU.
Låt mig därefter övergå till
medlemskapsförhandlingarna om EMU. Gudrun
Schyman frågar om den svenska
förhandlingspositionen innebär några bindande
undantag från Maastrichtfördragets bestämmelser.
Den svenska förhandlingspositionen rörande EMU
är klar och har tidigare presenterats i riksdagen.
Positionen innebär att Sverige vill delta i den
framväxande ekonomiska och monetära unionen
och ansluter sig till målen för denna. Sveriges
ekonomiska problem och tidvis kraftiga
växelkursfluktuationer samt det långsiktiga
behovet av större investeringar har understrukit
betydelsen av ett deltagande i EMU. Sverige har
som litet exportberoende land ett starkt intresse av
stor stabilitet i valutarelationerna med sina
viktigaste handelspartner. Om en valutaunion
kommer till stånd i Europa är det därför i Sveriges
intresse att delta i den i enlighet med
bestämmelserna i fördraget.
Som ett element i Maastrichtfördraget gäller att
centralbankerna skall göras mer oberoende. Vilka
konkreta förändringar av centralbankernas
ställning som härvidlag kommer att krävas har EU
ännu inte tagit ställning till.
Om Sverige kommer att delta i en tredje fas av
EMU beror dels på när vi uppfyller inträdeskraven,
dels på när vi själva vill. Sverige kommer inte att
automatiskt bli medlem i den slutliga
valutaunionen bara därför att vi ratificerar
medlemskap i EU. När det kan bli aktuellt för
Sverige att gå in i EMU:s valutaunion, kommer de
länder som ingår i EU att examinera Sverige för att
se om vi uppfyller de då gällande
konvergenskraven. Uppfyller vi dessa har vi en
oavvislig rätt att vara med i valutaunionen.
Ett sådant steg kommer emellertid, som statsrådet
Dinkelspiel också redovisat för riksdagen, att
föregås av en inhemsk beslutsprocedur. När EMU:s
tredje fas blir aktuell för Sverige kommer således
frågan om ett svenskt deltagande att behandlas av
riksdagen.
Ställningstaganden med en liknande innebörd har
gjorts av parlamenten i Tyskland och
Nederländerna.
Svaret på den tredje frågan, nämligen om Sverige
skall kräva undantag om EMU i
anslutningsfördraget, är således nej.
Talmannen meddelade att Gudrun Schyman, som
framställt interpellationen, på grund av sjukdom
inte kunde ta emot svaret.