Herr talman! Sverige har en sjukvård som är jäm-
förbar med de länder runt omkring oss i Europa som
har ungefär samma kulturkrets som vi. Det skiljer inte
särskilt mycket där. Men något som skiljer är hur
mycket skatter vi betalar. Vi betalar världens högsta
skatter, men uppenbarligen har vi inte världens bästa
vård. Vi klarar inte vårdköerna.
Det kan alltså inte vara tillgången på resurser som
det är fel på och inte heller skattemedlens höjd. Den
kommunala sektorn har ungefär 437 miljarder att röra
sig med och landstingen 120 miljarder för den rena
vårdbiten. 25 % går till annat. Det är självfallet sådant
som skall göras, men om man måste prioritera - det är
det som landstingspolitikerna inte kan göra - måste
man prioritera dem som är sjuka före kulturverksam-
het och före andra sådana verksamheter. Det är det
som är prioritering, om man inte klarar huvuduppgif-
ten, nämligen sjukvård. Där brister man. Man kan inte
heller nyttja medlen effektivt, utan vi får inte ut vård
för de pengar vi stoppar in.
Jag har nyligen tittat på ett ställe där man gör be-
sparingar genom att ta bort undersköterskor, vilket
innebär att man inte kan operera. Man kan inte hålla
operationssalarna öppna. Resten av personalen fördri-
ver då tiden i sköljen, och läkarna väntar. Man klarar
inte att arbeta effektivt, utan man sparar på ett sådant
sätt att hela sjukvårdsproduktionen går ned och vi får
köer.
Vi har nu gjort det här så många gånger, dvs. givit
mer pengar till landstingen. Det kan inte vara rimligt i
ett läge när folk har det svårt med sin ekonomi och
när det är fler socialbidragstagare än någonsin - de är
800 000. Vi kan då inte säga: Ge oss mer skattepeng-
ar och häll dem på landstingen, som ju inte förmår ge
vård när människor behöver det! Då skall det bli
bättre! Det kan inte längre vara rätt väg. Det är fel
mot människor att ta ut ännu mer skatt därför att man
inte klarar att ge dem vård. Det har landstingen visat
så utomordentligt tydligt under denna period att de
inte gör. Annars skulle vårdköerna inte växa.