Herr talman! Jag tänker inte ge mig in i någon stor
ideologisk debatt i denna sena timme. Jag vill också
meddela att jag inte tänker yrka bifall till vår huvud-
reservation. Skälet är inte att den skulle vara dålig på
något sätt. Den är tvärtom utomordentligt bra, en
utomordentlig sammanfattning av vår sjukvårdspoli-
tik, kanske den mest genomarbetade reservation som
jag har medverkat till under det här verksamhetsåret.
Jag känner mig faktiskt riktigt stolt över den.
Nej, skälet är helt enkelt att jag inte upplever det
meningsfullt. Det är bara att konstatera att samtliga
oppositionspartier har lagt fram omfattande huvudre-
servationer, som närmast liknar de egna partiernas
sjukvårdsprogram. Jag kan inte förstå vitsen med ett
omfattande röstningsförfarande kring väl kända par-
tiståndpunkter. Jag tror inte heller att det ger större
tyngd åt de åsikter som finns i den här typen av reser-
vationer. För framtiden tror jag att det skulle vara
bättre att lägga den här typen av ideologiska pro-
grampaket i särskilda yttranden. Det skulle spara
värdefull tid.
Däremot tycker jag att det är väl befogat att ha
voteringar kring konkreta, urskiljbara frågeställningar,
i sådana frågor där det kan råda viss osäkerhet eller i
sådana frågor som innehåller nya tankar och nya idé-
er.
Jag vill därför begränsa mig till att yrka bifall till
reservation 22, som handlar om den ofödda männi-
skans integritet, och reservation 31, där vi framför en
del nya idéer om hur man kan förbättra kvinnors häl-
sa. Dessutom vill jag ta upp en diskussion kring re-
servation 33, som handlar om lobotomi.
Jag börjar med frågan om lobotomin. Jag har inte
yrkat bifall till den reservation som Miljöpartiet och
kd står bakom i den här frågan. Det första skälet till
att jag i utskottet inte stödde den är att vi i utskottet
har en bra princip, som jag tycker att vi skall slå vakt
om, nämligen att riksdagen inte skall lägga sig i en-
skilda sjukdomar och ta ställning för den ena sjukdo-
men mot den andra. Det skulle ge upphov till en helt
orimlig situation. Sådana diskussioner hör inte hemma
i riksdagen.
Det andra skälet är att jag och partiet har drivit en
annan linje när det gäller patientskador. Vi vill för-
stärka den allmänna patientförsäkringen. Därför hade
vi i förra årets budget ett förslag om att skjuta till
ytterligare 50 miljoner för att förbättra patientgaran-
tin.
För det är utan tvivel många som blir felbehandla-
de i sjukvården. Det gäller inte bara lobotomi, även
om det tydligen förekommer fortfarande, utan det kan
uppträda en mängd andra sjukdomsfall där det före-
kommer felbehandlingar. Många människor känner att
de har blivit orättvist behandlade, inte fått upprättelse.
Just den här upprättelsefaktorn är det viktigt att man
kan stärka på något vis.
Det var skälet till att jag inte ställde mig bakom
den här reservationen.
Men sedan har jag tänkt om. Dels har det varit
uppmärksamhet kring den här frågan och nya fakta
har kommit fram, dels håller man tydligen fortfarande
på med sådan här lobotomiverksamhet. Det viktigaste
av allt är dock att det kanske inte bara är en sjuk-
domsfråga utan även handlar om andra, etiska frågor
som t.ex. synen på människan. Vilket sätt att se på
människan har man haft när man dragit i gång denna
verksamhet? Vi har hört den typ av argument som
förekom på 50-talet under det kalla kriget. Efter en
lyckad lobotomibehandling kunde det t.ex. heta: Han
lyckades t.o.m. bota honom från kommunismen! När
man hör sådana argument kan man undra vad det
handlade om. Därför skulle jag gärna välkomna en
utredning. Vi har ju fattat beslut om att utreda de
tvångssteriliseringar som också förekom, och det
finns faktiskt vissa likheter med den här frågan. Där-
för tänker jag ändra mig på den här punkten och yrka
bifall även till den reservationen.
Sedan vill jag ta upp en annan fråga som också är
av etisk karaktär, nämligen frågan om den ofödda
människans integritet. Ett av skälen till detta är att en
partikamrat till mig - Torbjörn Tännsjö, välkänd
debattör och stor auktoritet i etiska frågor - härom-
veckan skrev en artikel i Dagens Nyheter där han
tyckte att människor skulle få välja sexuell läggning
på sina barn. Det blir ju kanske möjligt framöver att
kolla generna och se vilken läggning barnet får - blir
det en missbrukare, en våldsmänniska, en snäll män-
niska eller en sexuellt avvikande person? Därför tyck-
er jag att vår reservation - vi har även väckt den här
motionen tidigare - är väldigt viktig. Genom att yrka
bifall till den vill jag markera att min riksdagsgrupp
inte står bakom Torbjörn Tännsjös argumentering. Vi
är nämligen av precis motsatt åsikt. Vi tycker att det
är väldigt viktigt att slå vakt om människors integritet.
Det handlar också om respekt för barnet, även om
barnet i det här fallet inte är fött än. Man skall inte
börja rota i sådana här saker. Det måste finnas en
gräns. Därför vill vi se en utredning i frågan. På så vis
skulle vi också lösa många andra av de etiska problem
som väller över oss mer och mer i och med teknikens
framsteg. Det gäller vad vetenskapen skall få syssla
med. Hur långt skall den få gå? Var sätter vi gränser-
na? Jag tror att det är bra att riksdagen tar ett sådant
initiativ. Därför vill jag yrka bifall till reservationen.
Avslutningsvis vill jag också plädera för reserva-
tion 31, som handlar om hur vi skall förbättra kvin-
nors hälsa. Det finns även andra reservationer om
detta, men jag anser att vår reservation innehåller en
ny tanke som inte är prövad tidigare. Tanken är helt
enkelt denna: Vi vet att vi har bättre kunskap om
männens sjukdomar. Mycket av det beror på att män-
nen har varit i fokus för de medicinska studierna un-
der mycket längre tid än kvinnorna. En anledning till
detta är det värnpliktssystem vi har haft i Sverige, där
flera generationer av unga män har genomgått hälso-
kontroll. Man har tagit data på dem. Det finns statis-
tik. Man kan följa utvecklingen, se en sjukdomsut-
veckling och hela tiden spåra den.
På kvinnornas område har vi inga motsvarande
databaser. Det finns i och för sig mödravårdsunder-
sökningar osv., men det är ju inte alla kvinnor som
föder barn. Det är inte samma konsekvens i den typen
av databaser. Vi vill alltså att man ser över det och
testar en sådan tanke. Vi har också tagit upp att vill
styra in forskningen litet mer mot kvinnosjukdomar.
Det gäller även rehabilitering och omvårdnad. Ett
förslag är att man medvetet styr in fler professurer på
de här områdena. Det kan vara ett sätt att föra saken
framåt.
Med detta ber jag att få tacka, herr talman!