Fru talman! Ämnet unga lagöverträdare är extremt angeläget. Om vi ska minska brottsligheten i Sverige och öka tryggheten kan vi, som vi gjorde häromveckan, diskutera åtgärder i Kriminalvården. Vi ska försöka hjälpa och rehabilitera människor som genom kanske åratal av kriminalitet har förstört sitt eget liv och andras i rasande fart och som i dag är mycket svåråteranpassade, för att tala klartext.
Om vi kan göra saker tidigt för unga är det centralt. Det handlar självfallet om de breda socialpolitiska penslarna - arbete, utbildning och så vidare - som har nämnts tidigare. Det är ingen som har någon annan åsikt. Jag vill dock bara understryka att för Folkpartiet är de åtgärder vi vidtar i regeringen viktiga. Det handlar om att unga ska komma i jobb trots världens ekonomiska kriser. Det kan för den delen också handla om skolan - att ungdomar ska känna att de får en möjlighet att klara av en skolutbildning bättre och är bättre rustade. Det är också någonting som har bäring på detta. Ungdomar med framtid och inte bara fritid minskar brottsligheten; det är jag helt säker på.
Jag tycker också att vi ska vara noga med att peka på att utvecklingen kan gå åt det håll som det ser ut enligt Brottsförebyggande rådet - att ungdomsbrottsligheten minskar. Frågan är om det är en slump. Vad beror det på? Det kan vara demografi, och det kan vara andra saker. Men jag vill hävda att de åtgärder vi har vidtagit på senare år har spelat en avgörande roll.
Några saker har nämnts. Det handlar om sociala insatsgrupper. Vi har rivit ned de sekretesshinder som vi har talat om i årtionden i riksdagen, vilket gör att polisen, socialtjänsten och skolan lättare kan samarbeta för att snabbt möta unga som är på väg utför. Det handlar om föräldrars ökade ansvar för de skador som barn orsakar. Vi fokuserar på föräldraansvaret.
Inte minst har vi också gjort förändringen att polisen ska utreda allvarliga brott. Förr var det rätt vanligt att även mycket grova brott som personrån - apropå asocialt beteende - inte utreddes. Då var det inte så lätt för en socialsekreterare att agera mot låt oss säga Pelle, 14 år. Man hade bara hört att någonting hade hänt. Nu utreds det, och nu ligger det på socialtjänstens bord om man har förhört Pelle, förhoppningsvis med en advokat till och med och helst också föräldrarna närvarande. Vad var det som hände? Nu kan socialtjänsten med de medel den ändå har sätta in maximalt tryck för att se till att Pelle upphör med den här verksamheten och kanske får stöttning och hjälp. Det gäller även föräldrarna.
Dessa åtgärder har vi vidtagit. Mycket är gjort, men det finns mer att göra. Vi tittar nu på snabbheten, vilket också återkommer från oppositionen. Det är inte tillräckligt snabbt. Det har blivit delvis bättre, men tid är en framgångsfaktor här. Tre månader är inte mycket i en vuxen människas liv, men det är en evighet i en ung människas liv. Det finns många exempel på unga människor som har gjort saker och sedan helt plötsligt rätat upp sig på ett helt annat håll. Sedan blir det en rättegång och en påföljd som slår sönder det man har fått - kanske en praktikplats eller vad det kan vara. Detta är allvarligt. Därför är snabbheten någonting som är prioriterat för regeringen och för Folkpartiet. Det gläder mig att också oppositionen tycker detta.
Vi kanske också ska se på andra saker som återstår att göra. Man ska titta på och bredda antalet påföljder för unga. Jag tillhör dem som tycker att det inte riktigt räcker med de åtgärder som finns i form av ungdomsvård och ungdomstjänst. Vi har försökt göra allt för att mönstra ut böter eftersom unga inte ska ha en ekonomisk ryggsäck i onödan. Det är också ett steg som är rätt.
Men vi ska se till att vi har något mer för att snabbt agera. Vi har detta som kallas helgavskiljning; det finns åtminstone i regeringens tankepaket som något som vi på något sätt ska kunna återkomma till. Folkpartiet stöder detta kraftigt. Det handlar om att snabbt kunna markera att saker händer om man begår brott - både för att skydda omgivningen och för att hjälpa den unga så att det blir en konsekvens. Tidiga och tydliga konsekvenser är viktigt.
Jag tycker också att man i detta ska komma ihåg att tänka på om socialtjänsten verkligen har rätt utrustning. Om det handlar om unga människor som är under 15 år bygger kraftfulla åtgärder i allt väsentligt på frivillighet och samtycke från vårdnadshavarna. Är detta verkligen rimligt? Är det för barnets bästa? Det finns flera här inne i kväll - och ännu fler när vi har hela salen full, fru talman - som tycker att barnkonventionen är en bra sak. Det handlar om barnets bästa. Hur kan vi då ha en lagstiftning som säger att föräldrar i Sverige har rätt att säga nej till hjälp och stöd? Pelle, tretton och ett halvt, springer runt på stan. Det finns exempel på 13-åringar som säljer narkotika och ägnar sig åt rån. Föräldrarna kan då säga nej till de åtgärder som socialtjänsten tycker verkar lämpliga. Föräldrars rätt att säga nej är större än barnens rätt till hjälp i Sverige.
Därför menar Folkpartiet att vi bör återkomma och fundera allihop på hur vi kan få ett rejält mellantvång att fungera. I dag finns ett mellantvång på papperet. Men hur ska det bli kraftfullare? Det finns åtgärder som måste vidtas om man begår så kraftigt allvarliga brott som till exempel personrån när man är ung och om föräldrarna inte medverkar. Det kan inte vara föräldrarnas rätt att säga nej.
Fru talman! Jag har talat tidigare om ungdomsdomstolar, om att få ungdomar att bättre förstå processen och bättre kunna svara upp mot ungdomar ifall de faller ifrån ungdomsvård och ungdomstjänst. Också här handlar det om en snabbhet så att de inte kan springa runt och begå nya brott.
Sammantaget, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)