Herr talman! När det gäller den rapport som behandlar fossila bränslen är det intressant att diskutera den för ett ögonblick. Det är ju inte så att det finns en automatisk länk mellan å ena sidan det faktum att ett land har kol- eller oljefyndigheter och å andra sidan att man därmed tar sig ur fattigdom. Detta har jag aldrig påstått, och inte någon annan heller, tror jag - ingalunda. Dessvärre har vi sett exempel just på att så inte är fallet. Däremot skapar dessa naturtillgångar viktiga förutsättningar för i flera fall utpräglat fattiga länder att ta sig ur sin fattigdom. Den här rapporten kom dessvärre väldigt nära att kritisera u-länder för att de över huvud taget använder sig av kolkraft och olja, och den tycks bäras upp av någon, åtminstone indirekt, övertygelse om att det bör förhindras.
Detta har - med viss rätt - väckt mycket starka reaktioner i en rad u-länder som befinner sig just i den situationen. De betraktar rapporten som ett mer eller mindre nykolonialistiskt sätt att behandla dessa länder och se på deras ekonomiska utveckling utifrån mer utvecklade länder.
Det går igen i några av rapporterna. Det är ett problem vi måste ta itu med. Vi kan inte insistera på en ordning i en lång rad u-länder som vi inte själva är beredda att leva upp till i i-länderna. Det är ytterst en fråga om jämlikhet och demokrati.
Jag tycker att det är positivt att Lotta Nilsson Hedström tar upp en diskussion om i det här fallet Världsbankens politik. Jag är ansvarig för det i regeringen. Jag märker tyvärr ett magert intresse i riksdagen och ute i den allmänna debatten. Det var bland annat därför som vi ordnade det särskilda seminarium vi hade i januari som vände sig direkt till riksdagsledamöter - med beklagligt litet deltagande, måste jag säga. Jag hoppas att vi har inlett en ny tradition nu och är i en situation där fler engagerar sig i dessa frågor.
Vi lever i en tid då vi framför allt måste se som en uppgift för svensk och europeisk del att skydda, värna och utveckla de viktiga institutionerna för multilateralt samarbete. Vad vi ser i rapporterna och i vår egen debatt är angrepp på våra multilaterala institutioner. Det sker ömsom från höger från nyliberalt håll, där man anser att det är orimlig statlig interventionism på internationellt plan, och ömsom från vänster, som väl är mer Lotta Nilsson Hedströms infallsvinkel. Det gäller också rapporterna, som i något slags globaliseringsmotstånd siktar in sig inte minst på institutionerna som särskilt kritikvärdiga eller förhatliga. Det intrycket kan man få i debatten, vilket är mycket olyckligt.
Gemensamt kan dessa krafter komma att ingå en ohelig allians och underminera det väldigt viktiga multilaterala samarbete som vi traditionellt har stått upp för i Sverige.