Fru talman! I mitt inlägg i riksdagens
allmänpolitiska debatt den 15 oktober kunde jag,
utöver att redovisa det aktuella förhandlingsläget,
konstatera att ännu en viktig milstolpe i det
europeiska samarbetet passerats sedan det s.k.
Maastrichtfördraget godkänts av alla de tolv EG-
länderna. Den 1 november trädde fördraget i kraft.
I och med detta öppnades också vägen för våra
egna förhandlingar avseende de kapitel i
medlemskapsförhandlingarna som avser det
ekonomiska och monetära samarbetet, den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och
den s.k. tredje pelaren, vari polis- och
flyktingsamarbetet ingår.
Det extra toppmötet i Bryssel den 29 oktober
sammankallades bl.a. för att man skulle markera
ikraftträdandet av Maastrichtfördraget. Mötet kom
även att uppvisa den gemensamma viljan att nu gå
vidare med konkreta åtgärdsprogram på flera
områden. Detta innefattar en handlingsplan för
tillväxt och sysselsättning, det s.k.
vitboksprogrammet, som skall föreligga i
december.
Därtill fick kandidatländerna för medlemskap en
bekräftelse på målsättningen om inträde den 1
januari 1995, med tillägget att EG önskar avsluta
själva förhandlingarna före den 1 mars 1994 för att
kunna få Europaparlamentets godkännande innan
det upplöses senare i vår inför valet i juni.
Vi är från svensk sida angelägna om att ta fasta på
det momentum som för närvarande präglar
medlemskapsförhandlingarna. Vi delar EG:s
uppfattning att förhandlingarna mycket väl kan
komma att avslutas tidigt nästa år. Det ''window of
opportunity'', dvs. den politiska öppning, som vi nu
kan skönja betingas alldeles uppenbart av en
önskan från EG-sidan om att göra utvidgningen till
en framgång. Samtidigt står givetvis sakfrågorna i
fokus -- för EG och för oss.
Vid gårdagens ministermöte vid
medlemskapsförhandlingarna i Bryssel bekräftades
denna bild. Från EG:s sida framhölls att man nu vill
intensifiera arbetet för att finna ömsesidigt
godtagbara lösningar på utestående
förhandlingsfrågor. I detta syfte är det EG:s
ambition att före årsskiftet klara av
Maastrichtkapitlen, alltså utrikes- och
säkerhetspolitiken, den ekonomiska och monetära
unionen och det juridiska samarbetet i vidaste
mening. Detsamma gäller institutionsfrågan. Här
är utgångspunkten Lissabondeklarationen om
oförändrat institutionellt ramverk.
I mitt eget anförande vid gårdagens ministermöte,
som tillkommit i brett politiskt samförstånd,
underströk jag vad regeringen redan har framhållit
många gånger tidigare, bl.a. när förhandlingarna
inleddes den 1 februari i år. Sverige delar till fullo
de övergripande politiska mål och principer som
återfinns i fördraget om den europeiska unionen.
Jag framhöll också att Europa med stöd av
Maastrichtfördraget i ett bättre läge kommer att
kunna möta de utmaningar som vi alla nu står inför.
En första utmaning, framhöll jag, blir att skapa
miljontals nya jobb under 90-talet för att hålla
tillbaka arbetslösheten och på det sättet stärka tron
på europeiskt samarbete. För att knyta an till ett
uttalande av Europeiska rådet helt nyligen: den
nuvarande arbetslösheten kan inte tolereras. Det
behövs gemensamma europeiska insatser för att vi
skall kunna ta oss ur krisen. EG-kommissionens
aviserade vitbok och det nordiska
handlingsprogram som antogs häromdagen i
Mariehamn kan tjäna som utgångspunkter för nya
förstärkta initiativ för att främja sysselsättning och
tillväxt. Av lika stor vikt är att vi med fasthet och
konsekvens strävar efter att uppfylla de mål om
låga räntor och för statsskuld, budgetsanering och
valutastabilitet som är en del av EMU-samarbetet.
Vid förhandlingsstarten den 1 februari redovisade
jag Sveriges inställning till den ekonomiska och
monetära unionen. Jag framförde denna ånyo i
Bryssel i går, och jag finner det angeläget att också
här i riksdagen erinra om vad vi då sade:
''Sverige vill delta i den framväxande Ekonomiska
och Monetära Unionen (EMU). Gemensamma
ansträngningar för att uppnå monetär stabilitet är
en viktig förutsättning för ekonomisk tillväxt och
sysselsättning. Den senaste tidens oro på
valutamarknaderna och de räntechocker som har
drabbat många länder inklusive Sverige, har
understrukit behovet av ett närmare ekonomiskt
och monetärt samarbete för att främja monetär
stabilitet. Sverige är angeläget att bidra till
utformningen av EMU redan före medlemskapet.
Ett slutligt svenskt ställningstagande avseende
övergången från den andra till den tredje fasen
kommer att göras i ljuset av den fortsatta
utvecklingen och i enlighet med bestämmelserna i
fördraget.''
Med hänvisning till denna position förklarade jag
vid gårdagens ministermöte att Sverige för sin del
är redo att pricka av detta kapitel. I fråga om
övergången från den andra till den tredje fasen i
EMU är det ytterst riksdagen som skall ta ställning.
En andra utmaning är nödvändigheten att
åstadkomma stabilitet och främja fred i alla delar
av Europa. Att utveckla den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken är av avgörande betydelse.
När jag framförde vår position på detta område den
1 februari gjorde jag följande uttalande som
givetvis alltjämt står sig och som jag upprepade i
går i Bryssel:
''Vi vill medverka i arbetet på att bygga en ny
europeisk säkerhetsordning på grundval av FN-
stadgan, ESK:s principer och beslut och andra
internationella rättsprinciper. Därför önskar vi
delta fullt ut i den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken inom Unionens ram.
Vårt politiska åtagande att fullt ut och aktivt
medverka i den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken har ett brett parlamentariskt
stöd. Sverige har inga rättsliga hinder mot ett
sådant deltagande. Vi är beredda att ikläda oss
samma fördragsmässiga rättigheter och
skyldigheter som Gemenskapens nuvarande
medlemmar.
Som den svenska riksdagen nyligen har deklarerat
består Sveriges militära alliansfrihet alltjämt.
Samtidigt inser vi att utformningen på lång sikt av
en gemensam försvarspolitik, som med tiden skulle
kunna leda till ett gemensamt försvar, är ett mål för
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken,
som kommer att diskuteras vidare inom ramen för
1996 års översynskonferens. Vi avser inte hindra
den Europeiska Unionens utveckling på vägen mot
detta mål.''
Med hänvisning till denna position förklarade jag
vid gårdagens ministermöte att Sverige är redo att
pricka av även detta kapitel.
En tredje utmaning är nödvändigheten av att
förstärka gemensamma åtgärder för att möta de
ökande hoten från internationell brottslighet,
särskilt narkotikabrottsligheten. Även i detta
viktiga avseende ger oss Maastrichtfördraget
mycket effektivare medel inför framtiden.
I fråga om områden som berör judiciella och inrikes
frågor förklarade jag att Sverige delar fördragets
målsättningar rörande fri rörlighet för personer.
Hithörande frågor har noggrant analyserats på
svensk sida av regeringskansliets
gränskontrollutredning som läggs fram på fredag. I
detta arbete har vi hittills inte identifierat några
större problem.
I denna del upprepade jag även vårt stöd för den
sociala stadgan och det sociala protokollet som
faller under Maastrichtfördraget.
Herr talman! Till dags dato har vi kunnat pricka av
tolv av sammanlagt 29 kapitel i
medlemskapsförhandlingarna som i princip
oproblematiska. Arbetet har också förts framåt på
andra områden. Många viktiga förhandlingsfrågor
ligger dock ännu framför oss.
Vi går nu in i en ny och intensiv fas i
förhandlingarna. Vid gårdagens ministermöte
underströk jag behovet av en gemensam arbetsplan
för de kommande månaderna om båda sidors
uttalade strävan att avsluta förhandlingarna till den
1 mars 1994 skall kunna förverkligas.
Detta ligger helt i linje med det belgiska och det
kommande grekiska ordförandeskapets uttalade
avsikter att satsa ökad tid och kraft på
förhandlingsarbetet. Vi kan bl.a. räkna med mera
frekventa förhandlingsmöten.
Det intensiva förhandlingsarbetet kommer att
medföra ett givande och tagande för att uppnå för
båda parter tillfredsställande lösningar. Jag menar
att det inte ligger något motsatsförhållande mellan
en intensifiering av förhandlingsprocessen och vårt
övergripande mål att nå lösningar som tillgodoser
våra nationella sakintressen -- tvärtom. Regeringen
kommer, i nära samverkan med riksdagen, att med
all kraft ta till vara den politiska vilja som EG nu
har manifesterat. De möjligheter som nu öppnas att
i samförstånd lösa svåra förhandlingsknutar
kommer vi inte att försitta.