Fru talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min interpellation. Ansvarsfrågan när det
gäller översvämningar i Norrlandsälvarna har jag tagit
upp vid ett tidigare tillfälle i en motion. Anledningen
till att jag tar upp frågan ytterligare en gång i en inter-
pellation är att ansvarsfrågan i dag är om möjligt
oklarare än tidigare.
Det som jag som boende i Lule älvdal har erfarit
ligger till grund för detta, även om jag själv har drab-
bats mycket marginellt. Dessutom har försäkringsbo-
lagen gemensamt friskrivit sig från skadeståndsansvar
för översvämningar som orsakas eller har samband
med dammreglering eller haveri.
De höga vattenflödena förekom också mer eller
mindre tidigare, före älvutbyggnaderna. Men det
visste befolkningen om. Man byggde därför sina hus
eller bosättningar på högt belagda platser. Därmed
uppstod aldrig några problem. Senare har kommuner
och länsstyrelser genom översiktsplaner och detalj-
planer beslutat om bostadsbyggande på platser som
många gånger ligger i riskzonen.
Sedan 1989 har det förekommit tre översvämning-
ar med skador som följd. I augusti 1993 var vattenni-
våerna i Norrlandsälvarna de högsta som uppmätts på
50 år. Det var också översvämning 1995.
Hus vattenskadades och fick utrymmas 1993. Bå-
tar, bryggor och bastuanläggningar spolades bort.
Trädgårdar, åkrar och campingplatser fick också stora
skador och sattes under vatten. Vägar fick avstängas.
Dammarna drabbades av sprickor och sättningar.
Därmed höjdes beredskapen. Katastrofplaner togs
fram och evakuering förbereddes. Men det inträffade
inte någon större katastrof, även om många fastig-
hetsägare fick stora skador på sina hus.
Jag instämmer i försvarsministerns beskrivning,
att det har gjorts och görs fortfarande mycket för
dammsäkerheten. Vi har i Sverige en mycket rigorös
inspektions- och kontrollfunktion där flera myndighe-
ter är inblandade. Därför kan man nog säga att vi har
en hög säkerhet när det gäller dammarna.
Även utan dammhaverier så inträffar det över-
svämningar, som delvis åsamkas av kraftverksbola-
gen. 1993 var ett sådant år när vattenmagasinen var
fyllda och då det kom en riklig nederbörd. Tillsam-
mans med den is och snö som fanns kvar på nord-
sluttningar i fjällområden blev det för mycket för att
man skulle kunna ta emot smältvattnet. Man var
tvungen att öppna dammluckorna, och då blev ska-
dorna ännu större än vid en normal vattenföring. Detta
gjorde att det uppstod stora skador. Då är frågan: Vem
har ansvaret?
I en revisionsrapport från Riksdagens revisorer sä-
ger man att ansvarsfrågan faktiskt är oklar. Det beror
på att kommunerna och kraftbolagen skyller på var-
andra. Inte heller försäkringsbolagen klarade att ta
ansvar.
När interpellationen skrevs hade jag kontakt med
en person som fick hela sin bostad utblåst av vatten
1993. Han hade ännu inte fått skadorna reglerade.
Tänker försvarsminister göra någonting åt den
oklara situationen?