Herr talman! När riksdagen i dag samlas till avslutning och ska besluta om riktlinjerna för den ekonomiska politiken är det inte midsommargrönska och ljus som är bilden på den ekonomiska näthinnan, framför allt inte om vi tittar ut över Europa.
Finanskrisen har blivit bankkris och statsfinansiell kris med mycket allvarliga konsekvenser i länder och för många människor. Kostnaderna för oredan är höga i form av stora nedskärningar och besparingar, hög arbetslöshet och samhällen som i alla fall i några fall är nära att brytas sönder. Framtidstron eroderar. Främlingsfientlighet och extremism vinner ny mark. Och möjligen har vi ännu inte heller sett det värsta.
I Sverige kan vi känna igen en del från vårt eget 90-tal. Vi känner till kostnaderna för att förlora greppet. Vi vet hur smärtsamt det är att skära ned och spara. Men vi vet också att saneringsprogram inte behöver vara för evigt.
Vi vet betydelsen av ordning och reda och av ramverk och transparens men också av ansvarsfulla parter på arbetsmarknaden, av en väl fungerande lönebildning som kan leverera både konkurrenskraft och reallöneökningar och av att vi alla kan hålla vår del av det kontrakt i samhället som måste finnas för att vi på sikt ska kunna leverera i form av arbete och välstånd.
Att vi i snart två decennier har kunnat bocka av budgetdisciplin, produktivitet och en väl fungerande lönebildning spelar stor roll för att vi i dag står lite utanför det som är den europeiska verkligheten. Det är något vi ska slå vakt om och vara glada över och som vi ska fortsätta utveckla.
Men vi måste också vara oerhört vaksamma, inte minst när det gäller stabiliteten i det finansiella systemet. Irland och Spanien är två aktuella exempel på kraften i och den oro som kan finnas och som man bör känna inför fastighetsbubblor, hög skuldsättning i den privata sektorn och alltför svaga banksystem för att bära upp detta.
Jag vill särskilt betona vikten av att hålla ögonen på stabiliteten på bostads- och bolånemarknaderna. Även om bilden av den svenska ekonomin är helt annorlunda än i många andra europeiska länder ser vi brister också här. Förutom den oro man kan känna över hög privat skuldsättning och situationen på bostadsmarknaden har vi för låg ekonomisk tillväxt, ökade klyftor och en alldeles för hög arbetslöshet.
Regeringens prognoser för utvecklingen under de kommande åren är dessutom mer optimistiska än vad många andra bedömare ger uttryck för. Så har det varit ganska återkommande. Såväl Pär Nuder som Thomas Östros har i samband med vårbudgetar rest frågetecken för hur realistiska regeringens framtidsutsikter egentligen har varit, för att sedan få rätt när finansministerns beräkningar möter höstens bistra verklighet.
Nu kan man återigen ställa frågan om hur realistiska prognoserna framöver är, inte minst när det handlar om arbetslösheten på ett par, tre års sikt, där de mest framstår som fantasifulla förhoppningar, framför allt eftersom de inte följs upp med en politik som skulle kunna leverera de nya jobb som måste till för att förhoppningarna ska infrias. Det är ju knappast med ökad andrahandsuthyrning av bostadsrätter som massarbetslösheten i Sverige kan brytas.
Arbetslösheten kommer därför även under de kommande åren att vara det stora problemet i Sverige - trots att det var just jobbfrågan som regeringen för snart sex år sedan gick till val på att lösa. Resultaten uteblir alltså.
I dag är sysselsättningsgraden lägre och de arbetslösa fler än när regeringen Reinfeldt tillträdde. Oavsett hur man väljer att mäta arbetslösheten bland de unga är den alldeles för hög. Särskilt allvarligt är att långtidsarbetslösheten har långt mer än fördubblats. Av dem som i dag är arbetslösa har 70 000 inte haft jobb de senaste två åren, och regeringen har placerat drygt 30 000 människor i fas 3.
Det borde i dag vara tydligt för alla att det inte räcker med sänkta skatter för att jobben ska bli fler. Det är inte genom att förstöra trygghetssystemen som det skapas fler jobb. Det är inte med ökade klyftor som jobben blir fler. Det är inte genom ökade ekonomiska skillnader mellan män och kvinnor som Sverige blir starkare. Det är inte med nedskärningar på utbildning som vi kan utveckla vårt land.
Herr talman! Socialdemokraternas inriktning för den ekonomiska politiken vilar på tre stabila fundament. Det första och grundläggande är stabila offentliga finanser. Det andra är en aktiv näringspolitik som kan stärka vår konkurrenskraft och därigenom också öka efterfrågan på arbetskraft. Det tredje är att investera i kunskap, kompetens och omställningsförmåga.
För oss är det självklart att ta ansvar för de offentliga finanserna. De ramverk som vi införde i samband med saneringen av de svenska statsfinanserna har i dag fått ökad acceptans i det svenska politiska systemet. Det är väldigt bra. Men lika benhårda som vi är på ordning och reda i statsfinanserna, lika grundläggande är också insikten om att starkare statsfinanser i sig inte är tillräckligt för att skapa framtidens tillväxt och de nya jobben.
Vi behöver en aktiv näringspolitik för att stärka konkurrenskraften och öka efterfrågan på arbetskraft, en näringspolitik som gör att människor kan starta företag och att befintliga företag kan växa och ta nya marknadsandelar.
Sedan mycket lång tid konkurrerar Sverige och svenska företag med kunskap, kvalitet och förnyelse. För oss har aldrig vägen framåt bestått av sänkta löner, mindre kunskap och sämre arbetsmiljö. Vi vet att någon annan alltid kommer att vara där och bjuda under. Därför måste Sverige ständigt utvecklas och ligga längst fram i utvecklingen. När vi inte kan vara störst och billigast, då måste vi vara först och bäst och se till att kunna ta betalt för det.
Regeringen har försummat samverkan med näringslivet, och den klåfingriga viljan till inblandning i lönebildningen är beklaglig. Den tävlan i krav på sänkta löner som vice statsministern och näringsministern ägnar sig åt är i sak olycklig, men den visar också på regeringens inriktning: Det är lönekonkurrens som gäller när regeringen funderar på framtiden.
Vi socialdemokrater vill i stället ha en konstruktiv dialog och ett samarbete kring forskning och innovation. Vi vill förbättra tillgången till riskvilligt kapital och satsa på att stärka hela innovationskedjan och villkoren för de forskningsintensiva företagen.
När det är kunskap och kompetens som är framtiden för Sverige är naturligtvis skolan central. Och i skolan är det enskilt viktigaste att eleverna möter riktigt bra lärare. Därför behöver Sverige investera mer och bättre i just lärarna. Skolledare måste ges möjlighet till fortsatt pedagogiskt utvecklingsstöd. Framstående lärare måste kunna handleda och coacha andra. Lärare och rektorer behöver ständig kontakt med både forskare och praktiker för att kunna ta till vara de senaste forskningsrönen, fungerande metoder och utveckla sina verksamheter.
För att lyckas bra krävs givetvis också ekonomiska resurser. Därför är vi kritiska till att regeringen vill fortsätta att skära ned på gymnasieskolan. Tvärtom är vår inriktning att fler måste klara sin gymnasieexamen och att de som lämnat skolan utan en sådan examen måste få chansen att skaffa en. För att pressa tillbaka ungdomsarbetslösheten krävs kraftfulla utbildningsinsatser med syfte att locka och lyfta så många ungdomar som möjligt till att klara en gymnasieexamen.
Vi vill därför införa ett utbildningskontrakt för unga arbetslösa under 25 år utan fullständig gymnasieutbildning. De ska följa en plan som leder till gymnasiekompetens. Till det kopplar vi också deras ersättning. Traineeplatser bör anordnas i både offentlig och privat sektor. För att öka kontaktytan mellan högskola och näringsliv och underlätta arbetsmarknadsinträdet vill vi också se traineeplatser för unga akademiker.
I en allt skarpare global konkurrens är den viktigaste konkurrensfördelen att lära nytt och ställa om snabbare än konkurrenterna. Sverige ska hävda sig genom att klättra i värdekedjan, inte genom sänkta löner. Omställningen av den svenska ekonomin är därför en fråga om kunskap och kompetens. Vuxenutbildningen och den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen bör därför byggas ut under kommande år.
Allt fler kommer att vilja och behöva byta jobb under sitt liv. Det förutsätter trygghet. En bra arbetslöshetsförsäkring förbättrar matchningen på arbetsmarknaden. Försäkringar vid arbetslöshet och sjukdom är centrala i en politik för omställning, och de bör därför stärkas. Det ska vara lätt att växla mellan anställning och företagande. Den trygghet som anställda har vid sjukdom, arbetslöshet eller föräldraskap bör i större utsträckning gälla också företagare.
Herr talman! För Socialdemokraterna är full sysselsättning målet för den ekonomiska politiken. Men i dag är arbetslösheten 8 procent, och det mesta talar för att den kommer att vara hög flera år framöver. Mest bekymmersam är den höga ungdomsarbetslösheten och den stigande långtidsarbetslösheten. Samtidigt står regeringen tomhänt och idélös. Med vår politik kan den negativa utvecklingen brytas. Sverige måste sätta jobben i centrum. Jag yrkar därför bifall till reservation 1.
I detta anförande instämde Bo Bernhardsson, Jörgen Hellman, Pia Nilsson, Marie Nordén och Maryam Yazdanfar (alla S).