Fru talman! Detta betänkande från lagutskottet har
rubriken Ränteskillnadsersättning vid
förtidsuppsägning av konsumentkrediter, m.m.
Det förefaller vid första anblicken vara ett
oförargligt betänkande, men det kunde lika gärna
ha hetat: Hur vi gör det dyrare att lösa dyra lån. Det
är nämligen innehållet i betänkandet.
Elisabeth Persson m.fl. från Vänsterpartiet har i en
motion, 1993/94:L16, yrkat avslag på den
proposition som betänkandet bygger på. Jag yrkar
bifall till denna motion.
Nu skall riksdagen fatta beslut om att göra det
dyrare för människor att lösa ofördelaktiga lån som
de t.ex. har på sina egnahem och villor. Samtidigt
går denna riksdag och olika politiska företrädare ut
och talar om för människorna att det är viktigt att
spara pengar och att göra sig av med skulder. Detta
är de dubbla budskapens politik. Det är
förvånande, fru talman, att Socialdemokraterna
enhälligt har ställt upp bakom ett så orättvist förslag
i lagutskottet.
I propositionen föreslås en nivå som överstiger
räntan på ifrågavarande statsobligationer
respektive statsskuldsväxlar med en procentenhet.
Den skulle alltså vara väl avvägd. Det är precis
samma sak som att säga att det efter den 1 juli skall
bli betydligt dyrare än i dag att lösa dyra lån.
Dessutom skyddar man naturligtvis kapitalägarna
på låntagarnas bekostnad. Detta sker på de
människors bekostnad som har ett sämre
ekonomiskt utgångsläge än de som har pengar över
som de kan använda till olika typer av obligationer.
Detta innebär de facto en ytterligare förstärkning
av den förmögenhetsöverflyttning som vi har sett i
detta samhälle och som har accelererat sedan 1991.
Konsumentverket har inkommit med en skrivelse
som refereras i detta betänkande. Man tog upp
spörsmålet om ränteskillnadsersättning vid
förtidsinlösen av kreditköp där räntan för krediten
är bunden. Hör och häpna: utskottet finner inte att
man -- inom ramen för det förevarande ärendet --
kan ta ställning till den av Konsumentverket
aktualiserade frågan. Konsumentverket skrev att
man åtminstone borde låta folk lösa den här typen
av kreditlån på ett förmånligare sätt. Det förslaget
fann lagutskottet inte någon anledning att se
närmare på.
Fru talman! Det är klart att människor ser om sitt
hus. De är ju brända av den fluktuation som vi har
sett, och ser, på räntemarknaden. Med den
osäkerhet som människor känner inför framtiden
är det naturligt att de väljer att lösa sina
ofördelaktiga lån.
Det är litet rörande att läsa utskottets text. Det står
att stabiliteten i systemet kan komma att hotas om
man inte gör det dyrare för människor att lösa sina
lån. Den instabiliteten handlar inte bara om
systemet som sådant. Den har varenda människa
som har lånat pengar till sina egnahem, villor och
bostadsrätter erfarenhet av genom den senaste
tidens räntechocker.
Också i det här fallet kommer man med dubbla
budskap från den här kammaren. Jag beklagar att
den här propositionen och fördyringen för
människor kan gå så oförmärkt förbi i det politiska
livet.
I en motion från den allmänna motionstiden tog jag
och Bertil Måbrink upp frågan om en del
låneinstitut som bl.a. annonserar i kvällspressen.
De lån som utbjuds innebär i princip att man bara
behöver lyfta på telefonluren så får man pengarna
nästa dag eller inom en timma. Jag och Bertil
Måbrink anser att det är oskäliga villkor i dessa
låneerbjudanden.
Jag kan ta ett exempel med ett lån på 10 000 kr som
skall betalas tillbaka på 6 år. Efter 6 år har
låntagaren betalat över 23 000 kr för dessa 10 000
kr. Detta kan jag som motionär inte beteckna som
något annat än ocker. Det är spekulation i
människors svaga ekonomi. Den som inte behöver
ta ett sådant lån gör inte det -- den effektiva räntan
uppgår ju till någonstans mellan 35 % och 40 %.
Vi går ut och predikar för människor att de skall
vara sparsamma och se om sitt hus. Det gör vi bl.a.
för att motivera nedskärningar inom den offentliga
sektorn eller besparingar i statens budget. Då
måste vi från riksdagens sida också se till att
människor inte utsätts från sådan här
ockerverksamhet.
Utskottet säger att den här frågan ses över,
eftersom en ny lag skall träda i kraft 1994/95. Jag
kan nöja mig med att avvakta beredningen av
ärendet. I motionen skriver vi också att man bör se
över lagstiftningen när det gäller frågan om ocker.
Utskottet säger att det inte ankommer på
lagutskottet att bedöma om bestämmelsen är
ändamålsenlig och hänvisar till 9 kap. 5 § andra
stycket i brottsbalken.
Om det hade kommit en sådan här motion till något
annat utskott förmodar jag att man hade sagt att det
är ett ärende för ett annat utskott och skickat det
vidare, men så gjorde tyvärr inte lagutskottet.