Fru talman! Jag tycker också att det är bra att vi
har fått en interpellationsdebatt som rör Världsban-
ken och IMF. Men det är viktigt att vi särskiljer de
två institutionerna och identifierar vad som är ban-
kens roll och vad som är Valutafondens roll. Det är
olika roller och olika mandat.
Jag tänkte koncentrera mig på Världsbanken i
det här sammanhanget. Det handlar om en utveck-
lingsbank. Det är inte en bank i traditionell mening.
Det är en institution som de ägare, dvs. länder, som
fyller på med kapital har inrättat för att stödja en
utveckling i de fattiga länderna och i de s.k. nya
demokratierna.
Detta mandat har formulerats av ägarna och
medlemsländerna. Det är viktigt att vi diskuterar
just detta här i kammaren och att de billiga lån och
investeringar som går genom Världsbanken verkli-
gen används på det sätt som mandatet är formulerat,
dvs. till att bekämpa fattigdomen i världen. Det är
det som det skall handla om.
Bankens policy har förändrats. Vi har från nor-
disk sida haft inflytande och påverkat bankens in-
riktning på ett som jag tycker riktigt sätt. Inriktning-
en skall alltså leda till en hållbar utveckling.
Det är viktigt att de makroekonomiska åtgärder
som ofta förespråkas kompletteras med sociala
insatser, dvs. sådant som rör utbildning, hälsa och
liknande.
Sverige har varit pådrivande när det gäller att
NGO:s skall ha insyn i banken. Det är självfallet
bra. Nu lyssnar man på NGO:s. I höstas deltog jag i
en hearing i Washington som gällde banken. Vi var
ett antal parlamentariker från både mottagarländer
och givarländer. Den fråga som var mest aktuell var
just insynsfrågan. Banken måste tydligare visa att
man vill släppa in NGO:s, dvs. enskilda organisa-
tioner, att man är öppen för den kritik som har rik-
tats. Ledningen uttalar alldeles klart dessa positiva
signaler, men det tränger än så länge inte ut på fäl-
tet. Tyvärr har nog flera konstaterat det.
Granskningspanelen är bra, men den har precis
påbörjat sitt arbete. Jag måste nog säga att den var
ganska handfallen i den utfrågning som vi hade. Vi
frågade alltså ut granskningspanelen också.
Banken är den största biståndsgivaren eller bi-
ståndsaktören. Man måste tydligt särskilja vilka
bankens uppgifter är, vilka FN-systemets uppgifter
är och vilka de bilaterala givarnas uppgifter är.
Detta kom också klart fram i utfrågningen. Det här
är desto viktigare, eftersom vi lever i krympande
ekonomier. I varje fall är anslagen till biståndet
krympande.
Jag har en fråga: Vilken instruktion har Sverige
gett när det gäller påfyllnaden av IDA, den sjunde
påfyllnad som nu är på gång? Vår instruktion är
väldigt viktig. Vilka krav ställer vi? Formulerar vi
klart och tydligt att fattigdomsbekämpningen är det
primära?
För några år sedan fanns det en multilateral ut-
redning. Där diskuterade vi ingående bankens roll.
Alla i utredningen var kritiska till att Finansdepar-
tementet har ansvaret för banken. Vi menade att den
är en utvecklingsbank och att det naturliga är att
Utrikesdepartementet har ansvaret för utvecklings-
bankerna - de är ju flera. Flera talare har fört fram
dessa åsikter här. Jag vet att detta inte är någon
riksdagsfråga utan en regeringsfråga, men jag vill
påminna om vad som stod i den här utredningen.
Jag har all respekt för det kunnande som finns
inom Finansdepartementet, men i det här samman-
hanget handlar det också i väldigt hög grad om ett
biståndskunnande. Jag skulle, som sagt, mycket
gärna vilja veta någonting om instruktionen.