Herr talman! Det är bra att Hans Göran Franck har
väckt den här interpellationen. Då får vi en chans
att nå ytterligare klarhet i de fem frågor som ställts.
Ulf Dinkelspiel avslutar sitt svar med att EU-
medlemskapet skall medföra en bättre ekonomisk
utveckling. Samtidigt kan vi i dag läsa TT-
meddelanden om hur EU-kommissionens
månatliga undersökning visar hur pessimismen om
den ekonomiska utvecklingen fördjupats i EU:s
medlemsländer.
Jag menar att det är ytterligare exempel på det som
hos många stärker känslan av att vi dagligen får
lyssna till ett svenskt politiskt skikt som för
tankarna till det av Orwell beskrivna samhället.
Häromveckan kämpade våra värsta EU-
entusiaster, som Hadar Cars och Mats Hellström,
om att EU egentligen skulle heta Europeiska
förbundet. Nu har statsrådsberedningen och
medierna i Sverige bestämt sig för att en union skall
heta union. Ett försök till den här manipuleringen
av språket förhindrades. Detta var trots allt ett litet
framsteg.
När vi i november 1990 diskuterade EG-
medlemskapet i den här kammaren ansåg nej-sidan
i riksdagen att EG snabbt rörde sig mot ett
fördjupat militärt samarbete. Då drev ja-sidan
ståndpunkten att det inte var realistiskt att dessa
tankar på militärt samarbete skulle vinna gehör
inom EG. Nu vet vi vad som står i
Maastrichtfördraget om den västeuropeiska
unionen. Vår utrikesminister går också ut och
föreslår att vi skall överväga ett medlemskap i den
västeuropeiska unionen. Försvarsministern talar
ute i Europa om att neutralitens stentavlor har
krossats.
Från EU-området får vi också besked om att det
s.k. fredsprojektet innebär att den franska militära
forskningsbudgeten har stigit med 83 % och den
tyska med 57 % mellan 1985 och 1990. Enligt det
tyska Bundeswehrs strategidokument från
november 1992 syftar upprustningen till att
upprätthålla den fria världshandeln och den
obehindrade tillgången på marknader och råvaror i
hela världen. Så byggs således den nya stora
militära maktens organisation. Den anser också att
kärnvapen är en viktig del i dess militära strategi.
Det vore ärligare att nu före folkomröstningen säga
att om vi blir medlemmar i Europeiska unionen är
slutmålet att vi också ansluter oss till en gemensam
försvarspolitik med gemensam armé och åtar oss
nödvändiga militära förpliktelser. Jag vill ställa
frågan: Vore det inte ärligare att säga som det är?
Redan 1996, två år efter folkomröstningen, kan vi
stå inför den situationen att det politiskt är mycket
svårt att dra sig ur vad som i praktiken blir en
militär allians.
Vi vet också att det inom den europeiska unionen
nu pågår en intensiv diskussion om s.k.
institutionella reformer. Om det nu blir fyra
småstater till, blir balansen mellan stora och små
stater rubbad till de storas nackdel. Dessutom
klagas det på att kommissionen blir för stor med så
många kommissionärer. Det blir en otymplig
organisation. Mindre länder kan kanske i framtiden
få dela på en kommissionär. Röststyrkan i
ministerrådet måste rimligen ökas för de stora
länderna. Vore det inte ärligt att före
folkomröstningen informera den svenska
opinionen om vilka förändringar av institutionerna
som kan komma att ske?
Den s.k. Riksbanksutredningens förslag att öka
Riksbankens självständighet har nu lagts på is. Det
beror sannolikt delvis på att det finns en stark
opinion mot att göra Riksbanken oavhängig.
Samtidigt ingår i den andra fasen i EMU-processen
att de nationella bankerna skall göras oavhängiga
parlamenten. Denna fas inleds ju faktiskt om några
veckor, den 1 januari 1994. Vore det inte ärligt att
redan nu före folkomröstningen öppet redovisa att
om vi blir medlemmar i den europeiska unionen
måste Riksbanken snarast möjligt göras
oavhängig?