Herr talman! Jag kan i allt väsentligt hålla med min jämtländska kollega Anna-Caren Sätherberg när det gäller vad hon har sagt här om problemet med den situation vi i Jämtland befinner oss i. Däremot drar vi olika slutsatser om hur vi ska lösa frågan.
Jag är, tror jag, den enda riksdagsledamot som både är född och uppvuxen och bor i Storsjöbygden, och det är Storsjöbygden vi pratar om nu. Vi märker hur det är negativt för framför allt de södra delarna av Storsjöbygden att ha det latenta hotet om en uranbrytning liggande som en våt filt över bygderna. Det innebär att såväl hushåll som företag drar sig för att investera på grund av en osäkerhet. Det innebär också i sin förlängning att dessa bygder har en sämre utveckling än vad som skulle vara fallet om spelreglerna när det gäller just uranbrytning var mer långsiktiga.
Jag noterar att den här regeringen har tagit ställning i frågan. Jag tycker inte att det är tillräckligt. Vi har haft uranbrytning och prospektering i landet under årtionden. Uranbrytningen upphörde i och för sig tack vare ett starkt centerengagemang lokalt i Västergötland på 70-talet. Men just den här osäkerheten och bristen på långsiktiga spelregler är inte bra.
Om långsiktiga spelregler ska kunna skapas när det gäller risken för uranbrytning är det lagstiftning som gäller. Det är därför vi i Centerpartiet har sagt att vi vill försäkra oss om att borriggarna ska sluta rullas ut på den bördiga marken i Storsjöbygden. Vi vill försäkra oss om att uranbrytning via alunskiffer inte ska komma till stånd. Det är därför vi har väckt vår motion, och det är därför Helena Lindahl har yrkat bifall till den och reserverat sig i näringsutskottet.
Jag vill med det här yrka bifall till Centerns reservation nr 7.