Herr talman! Det är roligt att ha rätt, men det är
ännu roligare att vinna gehör för sina ståndpunkter.
Det senare händer mig tyvärr ganska sällan i
riksdagen, herr talman. Ibland händer det dock. På
skatteområdet har det hänt i en del frågor. Jag tar
ut svängen litet grand här.
Det har hänt t.ex. i frågan om sänkt moms på mat.
Det har gällt höjd skatt på energi. Senare i dag skall
vi behandla slopad skatteutjämningsreserv. Det är
något som vi i Vänsterpartiet har drivit länge. Den
saken är vi tacksamma för.
I den här betänkandet har vi frågan om sänkt
grundavdrag för höginkomsttagare. Det är mycket
bra. Det är en sak som vi stöder.
I detta betänkande får vi stöd för ett förslag till. Det
är förslaget om höjd skatt på högre inkomster
genom höjd skattesats. I det ena fallet, när det
gäller grundavdrag, får vi stöd från regeringssidan.
När det gäller höjd skattesats för högre inkomster
får vi stöd av Socialdemokraterna. Det är värt att
tänka på.
För två tre år sedan tyckte Socialdemokraterna att
man absolut inte kunde höja skattesatsen. De
borgerliga partierna tyckte att man absolut inte
kunde minska grundavdraget för
höginkomsttagare. I båda dessa fall har de stora
partierna nu anslutit sig till det lilla partiets
ståndpunkter. Det tycker jag är jätteroligt. Det går
att driva frågor.
Förslaget om grundavdraget är mycket positivt.
Men minskningen är för liten, och den gäller bara
under två år. Det är beklagligt. Vänsterpartiet
kommer att fortsätta att driva frågan om att
grundavdraget skall avvecklas helt när det gäller
högre inkomstskikt och att det skall vara så för
alltid. Det får vi återkomma till.
Vi har fått stöd från Socialdemokraterna för
förslaget om en högre skattesats. På några korta
rader i betänkandet gör Socialdemokraterna en
mycket väsentlig positionsförändring som inte har
uppmärksammats i den politiska debatten. Förr
föreslog Socialdemokraterna en tillfällig värnskatt
under två år. När konjunkturen vände uppåt skulle
man sänka skatten igen för de högre
inkomstgrupperna. Det var naturligtvis omöjligt.
Nu säger Socialdemokraterna att höjningen skall
ligga fast till dess att Arbetsmarknadsfonden är i
balans. Det lär dröja mycket länge. Vi i
Vänsterpartiet har alltså fått gehör från
Socialdemokraterna för vår ståndpunkt att höja
skattesatsen med 5 procentenheter för dem som
betalar statsskatt. Det är mycket bra. Jag är
tacksam för att Socialdemokraterna har gjort
denna ändring i sin politik -- lika tacksam som jag
är över att de borgerliga partierna har ändrat sin
politik när det gäller grundavdraget.
Jag skall ta ut svängarna ytterligare litet grand, herr
talman. Jag vill säga att dessa avsteg gäller
skattereformen i sin helhet. Anita Johansson var
inne på detta. Det är två avsteg från den stora
skattereform som hade så oerhört många
anhängare i denna kammare.
Nu ser vi hur anhängarna blir färre och färre.
Skattereformen får färre och färre försvarare. Det
märks i det betänkande som skall debatteras
härnäst, SkU11, där det föreslås att ännu en del av
finansieringen av skattereformen skall ryckas bort.
Det märks i skatteutskottets betänkande 15, där
man rycker undan ännu en del av finansieringen. På
punkt efter punkt river och sliter man i
skattereformen.
Vi i Vänsterpartiet tillhörde inte skattereformens
främsta vänner. Det är ett understatement. Men
det är intressant att se hur vännerna styckar upp det
de var så stolta över. Det påminner mig om hur vi i
min familj köper en chokladask vid jul, herr
talman. Den är väldigt grann och stor och välfylld.
På något sätt försvinner bitarna. Det är ingen i
familjen som riktigt vet hur det går till. På samma
sätt är det med skattereformen. Bit för bit
försvinner ur det granna paketet. När riksdagen gör
så här är det snart bara ett tomt skal kvar.
Århundradets skattereform skulle ge sänkt skatt på
arbete och höjd skatt på konsumtion och kapital.
Men just nu, herr talman, genomförs 90-talets
skattereform. 90-talets skattereform innebär sänkt
skatt för företag och kapitalägare och höjd skatt för
arbete och på hushållskonsumtion. Den stora
innovationen på 90-talet är att man kallar höjda
skatter för egenavgifter. Förr steg skatten med
stigande inkomster. Nu växlar man över från öppna
skatter till något som man kallar egenavgifter. De
är i verkligheten konstruerade som skatter. Det är
en övergång från ett progressivt skattesystem till ett
regressivt skattesystem, för nu sjunker skatten med
stigande inkomst.
Herr talman! Jag tror att många politiker hoppas att
den vintersnö som kommer skall dölja de
höstbeslut man brukar fatta och att väljare, medier
och allmänhet skall glömma dem och inte se
helheten.
Kammarens borgerliga och socialdemokratiska
ledamöter sänkte hösten 1992 arbetsgivaravgiften
med 4,3 procentenheter. Det var ett kalas på 13--14
miljarder för statskassan. Man höjde
mervärdesskatten till 25 % och den reducerade
mervärdesskatten från 18 till 21 %. Man införde
egenavgift på 1 %. I går antog man förslag om en
ny procentsats. De borgerliga ville höja avgiften till
Arbetsmarknadsfonden och Socialdemokraterna
ville höja sjukförsäkringsavgiften. Det var stor
skillnad. Men för den som betalar var det ingen
skillnad. Samma jämna procentsats skulle betalas i
höjd skatt.
På detta sätt höjer man skatten under namnet höjda
egenavgifter. Nästa år skall de borgerliga partierna
höja med ännu 1 procentenhet. Då har man höjt
skatter som är avdragsgilla och som bara betalas
upp till 7,5 basbelopp med 3 procentenheter för
löntagarna. Det har man gjort under namnet
egenavgifter. Det är en övergång till ett system där
skatten sjunker med stigande inkomst.
Det är 90-talets stora reform. Varken Bo Lundgren
eller Socialdemokraterna vågar stå för de
skattehöjningar man de facto pläderar för. Det är
därför, herr talman, som vi i Vänsterpartiet under
mom. 1 i vår meningsyttring har föreslagit att
grundavdraget helt och hållet skall slopas för
inkomsttagare som betalar statsskatt. Om
nedtrappningen inleds vid inkomster på 156 000 om
året får vi in 7,5 miljarder. Om man höjer skatten
med 5 procentenheter från 20 till 25 % och lägger
in ett extra skikt över 250 000 får vi sammanlagt in
15 miljarder.
Man kan fråga sig om inte det verkar väldigt
åtstramande på efterfrågan. Tänk då på den
åtstramningseffekt som regeringspolitiken får på
köpkraften, herr talman! Regeringen tar in 2
miljarder på det reducerade grundavdraget. Man
tar in ungefär 10 miljarder i höjda egenavgifter --
summa summarum 12 miljarder. Regeringen tar
bara in 3 miljarder mindre i åtstramning av
köpkraft från skattebetalarna och hushållen än vad
vi i Vänsterpartiet föreslår att man skall göra. Den
stora skillnaden är att vi vill ta ut pengarna genom
att låta skatten stiga med stigande inkomst. De
borgerliga partierna -- Bo Lundgren och hans
finansdepartement och utskottets majoritet -- tar ut
ungefär samma belopp men på ett helt annat sätt.
De föreslår att man skall betala mindre i skatt med
stigande inkomst. Det är där den stora skillnaden
mellan den borgerliga politiken och Vänsterns
politik ligger.
Det är underligt att Socialdemokraterna föreslår en
höjning av skattesatsen men säger nej till en
minskning av grundavdraget. Man kan ju göra båda
sakerna, dvs. minska grundavdraget och höja
skattesatsen. Då slipper man föreslå så många
höjningar av egenavgifterna. Då behöver
socialdemokraterna inte gå den vägen som väckte
turbulens på deras kongress och föreslå höjda
egenavgifter.
Herr talman! Jag utesluter inte att det kan behövas
höjda egenavgifter, men jag vill i det längsta
undvika den metoden -- i varje fall när
egenavgifterna konstrueras som rena skatter.
Därför skall vi fortsätta på den väg som vi i
Vänstern anvisar. Om vi slopar grundavdraget för
högre inkomster och höjer skattesatsen slipper vi
dölja skattehöjningarna under namnet
egenavgifter.
Herr talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets
meningsyttring under mom. 1.