Herr talman! Det som händer i detta område runt
sjöarna, i länderna Burundi, Rwanda och Zaire, kom-
mer egentligen inte som någon överraskning. Det har
legat i luften länge. De rapporter vi har fått har pekat i
riktning mot den katastrofsituation som vi nu ser.
Läget är explosivt, och har varit det ganska länge.
Från många synpunkter kan man säga att detta på
sitt sätt är en klassisk afrikansk konflikt. Vi har sett
den från område till område. Kristina Svensson sade
att vi måste se detta i sitt geografiska sammanhang.
Det är helt riktigt, men man måste också se det i sitt
historiska sammanhang. Vi har här också varit inne på
de olika stammar som finns i området. Detta är ett
mönster som går igen. Någon gång tycker man att
man borde lära sig av de erfarenheter som gjorts un-
der decennier på den afrikanska kontinenten. Men
misstagen upprepas, om och om igen.
Man måste se detta i sitt historiska perspektiv.
Man måste gå tillbaka till kolonialtiden och till Ber-
linkonferensen för ca 150 år sedan. Man satt då i
Europa och ritade de afrikanska kartorna och drog
upp linjer med passare och linjal. Man drog gränser
och delade upp Afrika. Sedan har detta stuvats om
beroende på krig i Europa och på världskrig. Man har
bytt länder, och dessa människor har ibland fått vara
tyskar, ibland belgare och ibland engelsmän. Hela
denna historiska bakgrund gör att Europa och vår del
av världen har ett speciellt ansvar för Afrika - ett
historiskt ansvar.
Man frågade här vad Sverige ämnar göra åt situa-
tionen. Faktum är, precis som ministern säger, att
Sverige gör en hel del och har en hög profil. Men jag
saknar många av de länder som fanns med i Afrika en
gång i tiden. De har varit med om att suga ut dessa
människor ekonomiskt, de har exploaterat områden
och blivit rika genom att de afrikanska länderna har
fått avstå sina rikedomar till dem. Var finns de i dag?
Det är de som borde ha en hög profil.
I sådana här situationer är det alltid civilbefolk-
ningen, kvinnor och barn, som blir lidande. Grunden
för att över huvud taget komma till en lösning är de-
mokratiarbete. Vi kommer aldrig att lösa dessa kon-
flikter - vare sig på den afrikanska kontinenten eller
någon annanstans - utan att människorna själva får
säga sin mening, utse sina ledare och ha rätten att
avsätta dem. Utan den demokratiutvecklingen kom-
mer vi aldrig att få se en fredlig värld. Det är den linje
som vi måste arbeta efter. I Burundi har det varit flera
kupper, och det finns en illegal regering i landet. Om
vi någonsin skall kunna få någon ordning på detta
tillsammans så är det den demokratiska vägen vi
måste gå.
Nu har Sverige en chans att som representant i sä-
kerhetsrådet driva dessa frågor i den riktning jag nu
pekar på. Jag tror inte att det råder någon delad me-
ning om riktningen, men jag menar att det är viktigt
att alltid och tydligt tala om den demokratiska vägen.